Ledare Försvarsmakten ska upphandla nya cyklar. Även om detta inte nödvändigtvis innebär att det gamla cykelskytteinfanteriet återuppstår, skulle man möjligen kunna se detta som det främsta exemplet på praktiskt tillämpad försvarsnostalgi! Fast det finns en allvarligare sida också.

Samtidigt briserar nämligen den tyvärr inte riktigt överraskande nyheten om allvarliga brister i försvarsberedningens nyligen presenterade slutrapport (dn.se). Att Socialdemokraterna vägrar garantera någon betalning – och därmed riskerar att göra återrustningen omöjlig – är väl känt. Men även om upprustningen skulle genomföras till punkt och pricka, räcker densamma inte till mer ett antal mer än mindre halvfärdiga satsningar.

Allvarligast är förmodligen flottans fortsatta underrustning. Överbefälhavare Micael Bydén föreslog förra året en långsiktig förstärkning upp till 24 ytstridsfartyg och med anledning av detta föreslog marinen inköp av minst sex fartyg senast 2030. Av detta blir det nästan ingenting. De två äldsta korvetterna ska ersättas (efter 2025) och ytterligare en äldre ubåt ska halvtidsrenoveras.

Även i de andra fall där verklig upprustning ska verkställas, riskerar densamma att framstå som långt kraftfullare på pappret än i verkligheten. Två tunga mekaniserade armébrigader ska sålunda bli tre – men egentligen handlar det mest om utsmetade resurser. Istället för att bestå av fyra bataljoner om fyra kompanier kommer en brigad att fyllas med tre bataljoner om tre kompanier och totalt 3000 soldater, vilket internationellt i praktiken är att betrakta som blott en förstärkt halvbrigad.

På motsvarande sätt fördubblas antalet amfibiebataljoner så att säga genom delning – var och en bantas från 1200 soldater till 800 och fler stridsbåtar tillförs inte heller.

Åter påvisas därmed hur långt nedrustningen fått fortgå under det senaste kvartsseklet, hur besvärlig (och dyr) återrustningen riskerar att bli. Men också att en försvarsbudget på 1,5 procent av BNP långsiktigt inte räcker – i synnerhet inte så länge vi står utanför Nato.

Tyvärr påvisas också risken för ”kreativt” självbedrägeri. I värsta fall får vi pappersförband – respektingivande på ytan, men underdimensionerade och utrustad med föråldrad materiel.

Fast sådana förband fanns förr också, vi får inte blir mer försvarsnostalgiska än att vi glömmer detta. Även om det kalla krigets försvarsmakt ofta imponeradet, fanns det många förband med otillräckligt tränade och utrustade soldater. Det finns ingen anledning att länga tillbaka till farligt romantiserade föreställningar om ”sega gubbar”.

Och i detta läge vill alltså Försvarsmakten köpa nya cyklar. På det hela taget en marginell kostnad, som ändå illustrerar ekonomisk misshushållning och sänder utomordentligt tveksamma signaler till såväl anställda som de nygamla värnpliktiga och den stora allmänheten.