Det hade hunnit gå några dagar och den första chocken hade lagt sig. Alla insåg vilken katastrof kungens död var, men inte denna katastrofs omfattning. I morgon, för exakt 300 år sedan, lades Karl XII i en enkel furukista och ytterligare två dagar senare inleddes den unge kungens sista marsch. Hem till Sverige.

Han var visserligen inte längre så ung vid sin död. En person på 36 år var med dåtida mått mätt närmast medelålders och samtiden var van vid att människor dog också vid unga år. Men Karl XII hade tagit över tronen nästan omedelbart efter sin far Karl XI:s död 1697. Hur många av oss skulle klara tyngden av en stormakt på axlarna från 15 års ålder? Tre år senare bröt Stora nordiska kriget ut. När Karl XII till sist föll för en kula (eller om det nu var en kulknapp) utanför Fredrikshald i Norge hade han tillbringat halva livet i fält.

Så visst var Karl XII en krigarkung. Därtill tvingad, för det var i grund och botten ett utdraget försvarskrig han tvingades föra. Danmarks Fredrik IV, Rysslands Peter den Store och Sachsens August den Starke gjorde gemensam sak och försökte utnyttja vad man trodde var en villrådig tonåring på den svenska tronen. De misstog sig grundligt.

Som barn fascinerade karolinerna mig, även om sympatierna alltid varit något delade. Jag är ju ändå skånelänning – och då ska man ju egentligen hålla på den andra sidan. Arvet från friskyttarnas (inte snapphanarnas!) framgångsrika partisankrig är en källa till ständig stolthet i mina gamla födslotrakter.

Samma år som Karl XII besteg tronen, fast exakt 300 år senare, fick jag mitt första fasta tidningsjobb. Sedan har det rullat på och jag har så att säga följt kungens öden i realtid – fast tre sekler senare. Den lysande segern vi Narva, den lika imponerande framgången vid Kliszow och sedan det långa utdragna kriget mot Peter den Store, den ende som till sist (och bara genom att nyttja det väldiga Rysslands resurser) skulle få kung Karl på fall. Katastrofen vid Poltava påvisade bristerna i Karl XII:s offensiva taktik, han saknade till skillnad från tsar Peter bra artilleri. Men framför allt påvisades nog hans bristande politiska förmågor. Vad hade han egentligen i Ukraina att göra?

Karl XII har hyllats som krigarkung, men många har genom historien också påpekat att det faktiskt var under hans enväldiga styre som det svenska stormaktsväldet gick under. En katastrof enligt äldre historieskrivning, en lättnad enligt modernare dito. För var inte Sverige lite för resurssvagt för att i längden mäta sig med kontinentens jättar?

Det är lätt att skriva historia med facit i hand och lika lätt att se händelserna med närmast deterministiska glasögon på nästippen. Om bara förhållandena hade varit lite annorlunda, kan det emellertid tänka sig att stormaktväldet överlevt. Vad som sedan hänt längre fram, under den nationalistiska väckelsens 1800-tal, hade dock varit en intressant fråga att ställa sig – inte minst för dagens nationalister som hyllar Karl XII för att vara det svenskaste som finns. För stormaktsväldet var som alla imperier med en modern term multikulturellt. Svenskar, skåningar och finnar, tyskar och balter, polacker och ryssar – alla hade de varit svenska undersåtar.

I stormaktens ställe lades grunden för det som skulle bli den svenska nationalstaten. Men då går vi händelserna långt i förväg.

Efter Poltava fick Karl XII fly till osmanska imperiet och odlade sedan en stundtals ansträngande vänskap med sultanatet. Till skillnad från många andra europeiska länder fick Sverige emellertid aldrig utstå några krig med turkarna. Vi fick kåldolmar istället.

Och så bar det hemåt, genom ett fientligt Europa där kungen färdades inkognito. En på alla sätt spännande resa på hästryggen, som borde blivit storfilm för länge sedan om det inte vore så att vi emellanåt har ett så neurotiskt förhållande till vår egen historia. Fredag 13 december 1715 stod Karl XII åter på svensk jord. Det var förmodligen ett dåligt omen.

Kungen hade landstigit i ett rike han bara haft sporadisk kontakt med på flera år, som fått klara sig utan honom men också utan hans armé som gått under efter Poltava. Det var ett stormaktsvälde som redan var på väg att falla, som förlorat sina baltiska provinser och som saknat freden lika mycket som sin kung. Det går att förstå om inte alla jublade när Karl XII med sedvanlig handlingsberedskap stampade fram en ny armé, denna gång för att tåga mot det danska Norge och därmed bryta blockaden Sverige var försatt i.

Det är ganska typiskt av Karl XII att försöka lösa alla politiska problem med nya fälttåg, men innan man dömer honom bör en minnas några viktiga faktorer. Att läget faktiskt krävde militära åtgärder, att diplomatiska framgångar bara var möjliga om de föregåtts av musköternas dån. Men framför allt kanske att det var detta som kungen kunde. Han hade tvingats att tillbringa sitt unga liv på marsch, hans slott hade varit ett enkelt tält, uppvärmt av en glödande kanonkula. Paradoxalt nog hade han dessutom undvikit andra kontinentala äventyrligheter eftersom han slagit vakt om arvet från sin fars framgångsrika neutralitetspolitik. Han var dessutom en folklig kung, känd för sina enkla levnadsvanor och för Europas mest högkvalitativa och bäst disciplinerade armé – vars kärna utgjordes av indelta bondsöner.

Men utanför Fredrikshald tog det alltså slut och jag funderar på hur det kan ha känts för samtidens sörjande. Kungens död var en ohygglig händelse. Eftersom jag så att säga följt hans livsbana i realtid, går det att förstå förtvivlan hos många. Skulle detta vara slutet för så många år av vedermödor, gick det ens att tänka sig en framtid utan Karl XII?

Och samtidigt – en bland många säkert bitter suck av lättnad. För nu var det slut, om än inte riktigt. Under återtåget från Norge frös över 4000 soldater ihjäl och innan den svåra freden i Nystad 1721 skulle den svenska östskusten förhärjas av rysk terrorkrigföring. Men det skulle inte bli några stora fälttåg mer och minnet av fornstora dar skulle så småningom bli just det – minnen med begränsad relevans för de dagspolitiska prioriteringarna. Med det svenska imperiets fall följde också enväldets undergång, dock utan någon öppen uppgörelse med Karl XII:s person, vars framgångar på slagfälten i öst blev en inspirationskälla när Ryssland ersatte Danmark som vår arvfiende.

Under det nationalromantiska 1800-talet blir den unge Karl XII en hjältekonung, eller om man så vill ett historiskt substitut för en militär småstat. Under det kalla kriget – då Sverige åter hade en krigsmakt av viss storpolitisk betydelse – dyrkades han däremot långt mindre intensivt, för att under det historielösa men historietörstande 1980-talet bli ett slagträ mellan extremnationalism och vänsterpopulism. En i dag tack och lov långt mindre framträdande konflikt, som jag hoppas istället håller på att förbytas i en genuin nyfikenhet för Karl XII och hans tid.