Adolf Hitler hade tillsammans med sammansvurna nesligen misslyckats genom den så kallade ölkällarkuppen i München 1923. Ett av många kuppförsök under 20-talet, men därtill ett av de taffligaste.
Inte ens ideologiskt likasinnade trodde på honom. När Hitler skrev till den samtida person han beundrade mest – Italiens Benito Mussolini – kastade denne brevet i papperskorgen.
För sitt kuppförsök hade Hitler dömts till fem års fängelse, vilket till och med vid en jämförelse med nutida svensk kriminalpolitik framstår som mer än lovligt slappt. Efter ett halvårs relativt bekväm vistelse på Landsberganstalten var Hitler ute igen och återgick till det han var bäst på: att hålla tal.
I dag kan denna hans förmåga framstå som inte bara skrämmande, utan också löjlig. Men då läser vi historien baklänges. Som folkförförare var Hitler nämligen mästerlig.
Men denna egenskap var både han och andra omedvetna om förrän Hitler höll sitt första tal på Hofbräukeller i München 16 oktober 1919. I onsdags var den exakt hundra år sedan djävulen själv tände gnistan till världsbranden.
Ett hundratal åhörare hade dykt upp. De skulle snart bli många fler. Hitler avancerade till först propagandachef och så småningom partiledare för det till Nationalsozialistische Deutsche Arbeiterpartei (NSDAP) omdöpta partiet. För i ursprungsversionen hette partiet bara DAP och det var inte heller Hitler som grundade detsamma. När Hitler första gången kom i kontakt med partiet var det i själva verket som utsänd spion.
När vapnen tystnade på västfronten befann sig Hitler på fältsjukhus, där han vårdades efter att ha skadats under ett gasanfall. Medan hans kamrater suckande konstaterade att nu var det hela åtminstone äntligen över, blev han själv rasande. Hitler höll sig kvar i militär tjänst och rekryterades till sist som underrättelseagent. En månad innan sitt första tal skickades han för att bevaka ett möte organiserat av ett nytt litet parti – just DAP.
I sammanhanget bör vi minnas att året efter krigsslutet präglats av misslyckade tyska revolutionsförsök. Det mest ambitiösa var förstås Spartacusförbundets kommunistiska kuppförsök under våren, men också i München hade en kortlivad kommunistisk folkrepublik utropats. Samtidigt var den tyska efterkrigsstaten så svag att den blev beroende av mer eller mindre extremnationalistiska frikårer.
Ingen visste riktigt vad DAP stod eftersom dess ledare blandade antikapitalistisk och antimarxistisk retorik. Men rörelsen var så liten och obetydlig att det fick räcka att skicka en oprövad nybörjare som Hitler för att bevaka det offentliga mötet. Denne åtog sig entusiastiskt uppdraget, men blev mäkta upprörd när en annan åhörare kritiserade DAP:s antikapitalism och dessutom föreslog att Bayern borde bryta sig loss från övriga Tyskland. Hitler protesterade högljutt och fick andra åhörare med sig. Framför allt lät en av DAP:s grundare, Anton Drexler, sig imponeras. Han hade inte svårt att enrollera Hitler till partiet.
Det var så det började. I en tid och land präglat av ständiga kuppförsök och gatustrider, var Hitlers framträdande på Hofbräukeller 16 oktober inte mycket mer än en liten brand i en småfuktig lövhög. Mer rök än eld och knappast något att bry sig om utanför ölkällaren.
Men alla skogsbränder börjar i liten skala. Hitler drog allt fler åhörare, hans rörelse växte och av vänstern hade han också lärt sig värdet av organiserat gatuvåld. Av Ordnertruppen blev det Turn- und Sportabteilung och slutligen Sturmabteilung med en av tidigare överordnade – Ernst Röhm – som avskydd anförare. Samtidigt avstod Hitler ytterligare kuppförsök efter 1923 och satsade istället på allt framgångsrikare demokratiska val. 1933 utsåg den åldrande rikspresidenten Paul von Hindenburg motvilligt Hitler till rikskansler.
Nu hade den pyrande branden i lövhögen redan hunnit sätta fyr på hela Tyskland. Snart skulle världen stå i brand.