Krönika Sverige är ett toppen-land i många avseenden. Sedan efterkrigstiden har välståndet ständigt ökat, med god boendestandard, stark köpkraft och brett utbyggda välfärdssystem. Men under de senaste åren har något hänt.

Den tidigare så positiva bilden av Sverige som ett föregångsland och föredöme har börjat naggas i kanten. Och inte enbart av andra länder eller personer utifrån, men även av det svenska folket. De senaste åren har det allt oftare dykt upp undersökningar, där en stor andel svenskar tycker utvecklingen går åt fel håll.

Ökad kriminalitet, våldsutsatt skola utan studiero, sämre och svårtillgänglig sjukvård samt otillräckligt försvar, är upplevda problem. Alltihop toppat med det senaste – över fyra månaders strulande efter höstens val, för att alls få en regering på plats. Och dess duglighet lär nog bli föremål för granskning framöver, för tydligare exempel på politiskt tvångsgifte får en leta efter.

Vän av ordning ställer sig då (minst) två frågor. För det första – stämmer verkligheten med bilden som målas upp? Nja, i OECD:s välståndsliga hamnar vi på plats 12, men får egentligen gå tillbaka till 70-talet för att komma upp i toppnoteringen fjärdeplatsen.

Däremellan har vi fluktuerat kring tiondeplatsen, inga dramatiska skillnader alltså. Och ser man till specifika områden som jämställdhet har FN:s organ för utvecklingsfrågor, UNDP, rankat Sverige på plats 3 i världen. Vi har också EU:s högsta arbetskraftsdeltagande totalt, liksom högst sysselsättningsgrad bland kvinnor.

Med andra ord, det finns fog för oro inom vissa områden men ”ryktet om välfärdsstatens död är betydligt överdrivet”. Så till den andra frågan – vad gör att ett av världens mest utvecklade länder verkar börja krokna, eller åtminstone beskriver sig så? Fakta är att alltfler länder reser sig ur fattigdom och därmed tävlar Sverige numera i ett tätare race om välfärdens topplaceringar.

Egentligen inget problem, en utveckling där fler människor får det bättre kan vi väl knappast beklaga. Mer oroande då med en inställning att tillväxt och utveckling i Sverige är en gång för alla givet, något vi inte behöver fortsätta arbeta och verka för. Undan för undan har vi byggt in oss i system i tron att detta skulle säkra välfärden, men i takt med att byråkratin vuxit till oanade mått och när systemtänkande premierats över effektivitet, sunt förnuft och modet att fullt ut axla ansvar, har vi gått bort oss och tappat fart.

Vi kan fortsätta utvecklas positivt och stärka Sveriges självbild som ett starkt välfärdsland. Men då krävs ledarskap som premierar rätt saker. Politiker och tjänstemän som med frimod vågar fatta (rätt) beslut och som också känner av konsekvenser när något görs i strid med lagar, regler och värdegrund.

Att föregå med gott exempel i ledarskapet, vare sig en styr över landet, företaget eller skolan, kan inspirera folk till att återigen tro på och orka fortsätta bidra till Sveriges framtid. Fast i detta fall är det nog till den vanliga medborgarens mod och sunda förnuft vi får sätta tron, för bland landets ledande folkvalda verkar sådant inte vara hårdvaluta just nu!