Repetition är all inlärnings moder, lyder ett gammalt ordspråk. Forskningen om hyresreglering är möjligen undantaget som bekräftar regeln. Frågan är en av de mest väl undersökta inom ekonomisk forskning och svaret är entydigt: Det fungerar inte. Ändå tänker inte svenska politiker tillåta marknadshyror i Sverige.

Men skam den som ger sig. Fredrik Kopsch, lektor i fastighetsvetenskap presenterade i veckan en rapport för SNS om de dåliga effekter hyresregleringen ger. Längre köer, handel med svartkontrakt och en ökad ombildning av hyresrätter. Han hävdar på DN debatt att en avreglering skulle kunna lösa problemet på tio år. Problemet är att det politiska modet saknas. 

På Kopsch artikel valde hela 87 forskare att skriva gemensam replik. Då tänker sig förstås vän av ordning att deras kritik är väl underbyggd, ja, närmast förödande? Knappast. De skriver rakt ut att de inte tänker bemöta Kopsch i sak, utan slänger sig endast med generella anklagelser om att han är en avregleringsivrare och att hans forskning är ideologisk, istället för akademisk. Det är aningen magstarkt när de själva inte framför några sakargument, utan endast politik. 

 

Hyresgästföreningen kallar det för ekonomiska skolboksteorier, och det är ju ett fantastiskt sätt att avfärda ekonomisk forskning och beprövad erfarenhet på. För sanningen är ju att det finns mängder med länder och städer som har en utmärkt fungerande hyresmarknad som dessutom är avreglerad. Faktum är att det är en gemensam nämnare hos nästan alla platser med en fungerande hyresmarknad. Det märks också i en del svenska städer där beståndet av nybyggda lägenheter med hög hyra är så pass stort att köerna börjar närma sig rimliga nivåer.

Faktum är att ingen av de som skrev replik på Kopsch beslår honom med felaktigheter. Det finns dem som avfärdar en avreglering av hyresmarknaden med att det inte löser alla problem. En vanlig invändning är till exempel att man i andra länder har ett bostadsbestånd som är av betydligt lägre standard än det svenska, vilket förstås är sant. Många av våra europeiska grannländer hade inte de ekonomiska resurser som Sverige hade efter andra världskriget, då en betydande del av vårt bostadsbestånd byggdes. En av miljonprogrammets få positiva aspekter var just att det innebar en standardhöjning av det svenska bostadsbeståndet. Men det lyckades inte under överskådlig tid utöka tillgängligheten på hyresrätter, vilket en avreglering av marknaden hade klarat av.

Ett ökat utbud av hyresrätter hade också ökat rörligheten på marknaden. Fler äldre hade lockats att sälja sina hus, om de haft ett bättre utbud att välja på, istället för att samtidigt behöva låsa in villavinsten i en ny bostadsrätt. Ett ökat utbud hade dessutom haft en dämpande effekt på bostadspriserna, vilket det senaste decenniets prisrally ger skäl för.

 

I stället för att andas djupt och ta en titt på forskningen sprids rökridåer om vad marknadshyror skulle innebära. Det är djupt beklagligt. Ett stort hinder för svensk konkurrenskraft är faktiskt att det är så svårt att flytta och hitta boende på orter med arbete och studier. Så behöver det inte vara.