Ledare Liberalernas partiledarkandidat Nyamko Sabuni väckte många reaktioner när hon kritiserade mångkulturen härom veckan. Bitvis har tonen varit oförsonlig. Ett återkommande argument har varit att är man emot mångkultur så är man intolerant och för en enhetskultur. Det bygger på ett fundamentalt missförstånd om hur kulturer fungerar.

Den socialantropologiska forskningen lär oss att kulturer inte är helt homogena och klart avgränsade. Därför är det inga problem med att hävda att vi har en svensk kultur. Inte heller att värna denna kultur, eller delar av den. En del av vår kultur, i likhet med övriga västvärlden, är vår relativt höga tolerans för det annorlunda. Det finns således inget behov att välja mellan mångkultur och monokultur. Det går att värna mångfald i kulturella yttringar och samtidigt värdesätta den nationella kulturen.

Det gäller också att skilja på mångkultur som en naturlig konsekvens av vår höga tolerans (samt vår generösa migrationspolitik), och mångkultur som ett mål. Ser man toleransen och friheten att välja sin livsstil som något gott i sig kan mångkulturen vara en acceptabel konsekvens. Men i Sverige finns också en politisk linje där mångkulturen upphöjs till ett mål och värde i sig. Att de båda synsätten, medvetet eller omedvetet, blandas ihop bidrar till polariseringen och det höga tonläget i debatten.

Oavsett ”hur mycket mångkultur” var och en av oss vill ha finns det ändå en stor acceptans för att människor ska få tro, tycka och leva som de själva vill. Men samtidigt är det lika självklart för de flesta av oss att det finns gränser för vad vi accepterar. Acceptansen slutar när andras sätt att leva kommer i konflikt med det vi upplever som svenska kärnvärden.

Det kan vara hederskultur som går emot våra värderingar kring jämställdhet och allas lika värde. Eller klanmentalitet och parallellsamhällen som går emot vår demokratiska tradition och principen att det är staten som ska garantera vår grundläggande frihet och skipa rättvisa.

Här uppstår reella konflikter. Få skulle hävda att det gör oss intoleranta. Den relevanta frågan är vilka värden vi vill värna i den svenska kulturen. Debatten bör handla om vilka delar av kulturen som vi vill ska omfatta alla innevånare. Och hur vi kan nå dit.

När Sabuni kritiserar mångkulturen så kritiserar hon den som vision. Hon påpekar att mångkultur som målsättning för politik och samhälle skapar isolerade öar av kulturer, nationaliteter och etniciteter. Istället vill hon skapa en känsla av tillhörighet, ett kitt, som håller oss samman. Man får anstränga sig för att bli upprörd över hennes åsikter.

Förutom den hårda kritiken så dömde många ut Sabunis uttalande som spiken i kistan för hennes kandidatur. Men den allmänna uppfattningen var inte Liberalpartisternas. Om ombuden röstar som medlemmarna väljs Sabuni snart till partiledare. Den enkla förklaringen till detta är att konkurrenten Erik Ullenhag representerar en gammal linje i migrationspolitiken och att medlemmarna vill ha något annat.

Men kanske är det också så att Liberalpartisterna ser saker många andra missar. Nämligen att det är skillnad på att acceptera mångkultur som en konsekvens av vår tolerans och att sträva mot maximal kulturell blandning. Och att det är en sak att låta människor välja hur de lever sina liv och något helt annat att acceptera att de inte alls är en del av vårt samhälle och vår gemensamma kultur. Det skulle i så fall båda gott för svensk migrations- och integrationspolitik.