Krönika Den franske filosofen Jean-Jacques Rousseau skrev för länge sedan att ”varhelst främlingar är ovanliga, är de välkomna”. När främlingarna blir fler övergår gästvänlighet fort i motvilja. De senaste årens invandringsdebatt ger honom rätt. När främlingar blir fler utmanar deras seder och bruk majoritetsbefolkningens normer, och konflikter uppstår.

I liberalismen erbjuds en möjlig lösning på de den kulturella mångfaldens utmaningar. Var och en ges rätt att leva som hon vill så länge hon inte inkräktar på någon annans rätt att göra samma sak. Statens roll i sammanhanget är att förhålla sig neutral mellan olika föreställningar om det goda, rätta och sanna, och enbart se till att alla respekterar alla andras fri- och rättigheter. Om vi bara efterföljer dessa principer, hävdar liberaler, kan vi samexistera fredligt, våra skillnader till trots.

I det enhetliga, homogena Sverige var det lätt att vara liberal. Kanske var vi länge världens mest liberala land, inte för att vi var mest toleranta, utan för att det så sällan fanns något avvikande att tolerera. Nog är det lite skumt att Svensson är frikyrklig eller irriterande att Johansson inte klipper gräset ordentligt, men vi kan fördraga det utan mer än en axelryckning eller suck. Principen om det offentligas neutralitet sätts på verkligt prov först när den måste hantera den typ av djupare, kulturella skiljelinjer som Sveriges omfattande invandring har lett till.

De liberala principerna om individuell frihet och statlig opartiskhet räcker långt. Men liberalismens principer kan inte vägleda oss fullt ut, eftersom det i vissa politiska spörsmål inte finns någon neutral ståndpunkt för det offentliga att inta. Betänk exempelvis diskussionen om separata badtider för män och kvinnor. Varje svar på frågan om hur detta ska regleras måste ofrånkomligen välja sida i en djup värderingskonflikt.

Den liberala förhoppningen om staten som opartisk administratör kan inte fullt uppfyllas, eftersom politiken inte ens i teorin kan undvika att göra vissa värderingsval. Och ju mer splittrat ett samhälle är, desto oftare uppstår situationer där djupt skilda perspektiv framtvingar sådana ställningstaganden.

I sådana sammanhang gör vi bäst i att ärligt erkänna att vi tar ställning i en värderingsfråga. Oavsett ens åsikt om heltäckande slöja, badtider eller böneutrop är det lockande att söka framställa sin åsikt som inget mer än ett försvar av grundläggande liberala principer. På så sätt kan man undvika den svårare uppgiften att redogöra för och försvara det värderingsval man egentligen förespråkar.

Vi bör med andra ord undvika att smuggla in värderingsburna argument under liberal täckmantel, även om vi ofta gör så med goda intentioner. Det är en strategi som i längden inte bara underminerar ens trovärdighet, utan som också devalverar de liberala principer som även fortsatt måste utgöra det politiska systemets fundament. Ibland finns det inga liberala genvägar, utan bara svåra samtal.