Ledare Politiska dubbelfel kan se ut på mångahanda sätt. Annie Lööf har nu gett ett exempel, efter att hon erbjudit sig att stöjda Stefan Löfven som statsminister.

Det är i sig ett fel, ett snarare svek, eftersom Lööf tidigare lovat att äta upp sin högersko snarare än att låta Löfven sitta kvar! Låt vara inte överraskande eftersom Lööf ställt så många motstridiga löften, att hon logiskt sett skulle bli tvingad att åtminstone bryta något.

Men att erkänna detta nederlag går uppenbarligen Centerledaren för när. Istället villkorar hon stödet med ett antal nyliberala krav på bland annat avreglerad bostadsmarknad, liberalare arbetsrätt och minskade krav på privata företag inom välfärdssektorn. Intressant nog krav som Moderaterna (och Kristdemokraterna) i princip skulle kunna ställa sig bakom allihopa.

Huruvida Löfven skulle gå med på denna politik är dock tveksamt. Eller rättare sagt omöjligt. Varför skulle han som socialdemokratisk statsminister driva en politik som snarast står till höger om Moderaternas mer klassiskt konservativa linje?

Enligt Lööf är kravlistan inte något ultimatum, men kraven är inte heller förhandlingsbara. Det hela låter som något Donald Trump hittat på.

Men även om Löfven med ett snett leende till sist tvingas säga nej till Lööf, har hans passivitet och mer eller mindre spelade förhandlingsvilja åter visat sig framgångsrik. I princip har ju Lööf gått med på det hon dyrt och heligt lovade att inte göra – släppa fram Löfven som statsminister. Nu tvingas hon antingen förhandla bort många av sina krav eller vända än en gång och säga nej till Löfven igen. Den senare däremot kommer antingen att framstå som förhandlingsvillig eller principfast – samtidigt som Lööf definitivt spräckt Alliansen på vägen.

Fast en deklaration är det trots allt Lööf bjuder på och det kan ju vara intressant nu när vi förmodligen närmar oss det extra val vilket på sin höjd Jimmie Åkesson egentligen tycker är något att sträva efter.