Ledare På tiden det begav sig brukade Folkpartiet beskrivas som Sveriges näst bästa parti. Många sympatiserade nämligen i varierande usträckning på FP, men få röstade på partiet i valen.

Sedan bytte FP namn och numera är knappast Liberalerna ens näst bästa parti för många.

Enligt en färsk opinionsmätning stöds L bara av tre procent. Det är inte bara långt under riksdagsspärren, utan också ungefär på gränsen för när en röst på ett parti riskerar att bli bortkastad.

Under sådana omständigheter går det att psykologiskt förstå Liberalernas interna nervositet och påföljande självskadebeteende. Däremot inte politiskt. Självmålen är för många.

Under helgens riksmöte i Västerås hade L att hantera två akuta kriser. Man misslyckades i båda fallen.

Emma Carlsson Löfdahl uppmanades lämna sin riksdagsplats, men stanna kvar i partiet, efter hennes uppmärksammade bidragsfiffel – men gjorde tvärtom istället. Carlsson Löfdahl lämnar Liberalerna, men stannar kvar i riksdagen som vilde. Efter att först ha agerat trögt inbillade sig partiledningen sätta ned foten, men fick en örfil till tack.

Allvarligare, av flera skäl, är dock kalabaliken kring Europaparlamentarikern Cecilia Wikström. En av parlamentets mer namnkunniga makthavare – åtminstone för att vara liberal – skulle hon vara ett flöte i det kommande Europavalet. Men Wikström är inte bara en välbetald parlamentariker, hon knäcker dessutom extra genom två styrelseuppdrag. Inte olagligt, men möjligen olämpligt. Fast inte något den liberala partiledningen tyckt vara något att höja på ögonbrynen på. Inte tidigare, det vill säga.

Men när också medierna uppdagade Wikström dubbeljobb, fick partiledningen med avgående partiledaren Jan Björklund i spetsen ett hysteriskt frispel. Det går inte att beskriva uppträdandet på annat sätt. Nu var Wikströms uppträdande plötsligen helt olämpligt, hon fick minsann välja mellan parlamentet och styrelseuppdragen. Men Wikström vägrade, vilket givet omständigheterna ändå var ett konsekvent uppträdande. Så hon fick sparken som partiets toppnamn i Europavalet.

Så kan politiskt korrekt dubbelmoral också se ut. Den liberala moralismen känner vi ju igen, den höga svansföringen likaså. Men nu vägrade partiledningen problematisera varför det som tidigare uppenbarligen var ok, plötsligen var en svår synd.

Rent realpolitiskt agerar L hur som helst helt idiotiskt. Den välkända och uppskattade Wikström får sparken och plötsligen kan partiets fortsatta existens i Europaparlamentet befinna sig i farozonen. Den föregivna kampen mot den kontinentala nationalismen (där Liberalerna visserligen spelar en obetydlig roll) kan sluta med att L kastas ur parlamentet!

Däremot är det fortfarande långt till nästa riksdagsval. Det är nog tur för partiet.