Ledarkrönika Den politiska debatten om landsbygdernas förutsättningar är en ständig balansakt mellan att se det negativa, utan att förringa det positiva. Ett exempel på det är fibersatsningen.

Utbyggnaden av fibernätet är en positiv utveckling, de uppkopplingshastigheter som erbjuds kan gissningsvis bräcka vad som går att få i en del storstäder på kontinenten. Men samtidigt finns problem. Som har uppmärksammats i NT under den senaste månaden riskerar abonnenter på bland annat Vikbolandet att bli utan fast telefoni, eftersom det fasta kopparnätet är planerat att släckas ner innan det nya bredbandet finns på plats. Och är det inte försenade byggprocesser som får enskilda att hamna i kläm kan det vara kostnaden för att ansluta till nätet.

Det här gör att för vissa är fibern en symbol för framtidstro. För andra blir den något ont. Liknande är situationen på landsbygderna kring enskilda avlopp och Östgötatrafikens omprioriteringar till närtrafik. En del påverkas positivt, andra negativt och politikerna behöver se båda sidor.

För ungefär två år sedan verkar dock ledande svenska politiker allt mer ha börjat intressera sig för den negativa utvecklingen på landsbygder, bruksorter och andra platser utanför storstäderna.

På sätt och vis var det en sund tillnyktring. Det fanns ett behov av att konstatera att konflikten mellan stad och land ökat. I USA och Storbritannien hade det även visat sig att den politiska rörelsen kunde avgöra val.

För att förstå utvecklingen i Sverige började politiker resa runt i landet. Statsminister Stefan Löfven var kanske den som gjorde det flitigast, hans mål vara att framförallt besöka ”mindre orter som vanligtvis inte hamnar i politikens eller mediernas fokus.”

Men kanske är Löfvens förhållningssätt fel. Kanske borde makthavarna egentligen rikta sökarljuset mot städerna, för att förstå vad som håller på att hända. För det är i städerna som de verkliga förändringarna sker. Inte på landsbygderna där utvecklingen går både framåt och bakåt – vilket gör att det sammantagna resultatet av utvecklingen på många platser inte är kolossalt dramatisk.

I storstäderna pågår däremot processer som kan öka distansen till resten av landet. Exempelvis växer Stockholm av egen kraft. Nettoinflyttningen från landsbygderna är inte särskilt omfattande längre, vilket betyder att allt färre har samma kopplingar till landet som tidigare generationer hade.

En annan betydande omställning är att i städerna spås framtiden finnas i kreativa verksamheter som inte är direkt beroende av områden utanför städerna – det handlar om it, digital teknik, underhållning och många serviceyrken. Det är en stor förändring från att städerna har varit handelsplatser och mötesplatser beroende av värdeskapande verksamheter utanför tullarna, som skogen, gruvorna, vattenkraften, jordbruket, sjöfarten och så vidare.

Visserligen är det inte så att storstäderna är frikopplade från resten av landet, men visionära idéer om stadsodling i gigantiska växthus och kretslopp för energi pekar ut en viljeriktning där städerna ska kunna minska beroendet av världen runtomkring. Och ett annat exempel på att de större städerna glider ifrån resten av landet är utvecklingen mot bilfria stadsmiljöer.

Så kanske handlar dagens ökande konflikt mellan centrum och utkanter till stor del om att gamla kopplingar mellan stad och land försvinner, utan att ersättas av nya.