Ledarkrönika Under hela sommaren har det organiserats protester i Hongkong, mot det lokala styret med chefminister Carrie Lam i spetsen. Vissa har omfattat hundratusentals människor – inklusive en generalstrejk. Många har skadats och hundratals personer har gripits av den brutala kravallpolisen.

Bakgrunden är ett lagförslag som skulle möjliggöra utlämning av Hongkongbor till Fastlandskina. Därmed skulle det bli möjligt att lämna ut demokratiaktivister till Kinas ökända fängelser.

Demokratins revoltörer har intressant nog valt en gerillaliknande strategi. Protesterna organiseras på lägsta möjliga nivå, grupper uppstår till synes ur tomma intet och ombildas vid behov. Små opinionsyttringar kan snabbt växa när människor spontant ansluter sig. Demonstranterna undviker att bygga upp permanenta barrikader och drar sig snabbt undan när kravallpolisen dyker upp – för att sedan återuppstå någon annanstans.

Samtidigt har kraven växt. Demonstranterna nöjer sig inte längre med att Carrie Lam tillfälligt dragit tillbaka utlämningslagen, de vill ha garantier för att den inte väcks till liv igen. Men mer än så, de kräver att kravallpolisens övervåld utreds och många hoppas på en demokratisering av Hongkongs självstyre.

Det är självklara krav, men kanske mer än vad man kan tåla i Peking. Regimen har mullrat och hotar att ingripa, eventuellt också militärt. Hotet tycks samtidigt påvisa att det är nu eller aldrig som gäller.

Dessutom är det inte bara studenter som intar gator och torg, många yrkesgrupper har visat sitt missnöje med det lokala styret och så kallade ”mödrademonstrationer” har också hållits. Försök att anordna motdemonstrationer har inte fallit särskilt väl ut, men lokalstyret har inte tvekat i att använda sig av yrkeskriminella för att angripa demonstranter.

Tyvärr har det emellertid också förekommit en del helt onödig skadegörelse i demonstrationernas spår. Det är nackdelen med protesternas decentraliserade natur. Smågrupper kan agera efter eget gottfinnande, i stridens hetta kan det hela lätt urarta. Bristen på tydlig central ledning försvårar också möjligheterna att bedriva effektiva förhandlingar jämsides med gatans parlament. Till detta kan läggas något oklara målsättningar. Självklart måste regimen åtminstone gå med på garantier för att utlämningslagen inte aktualiseras, förmodligen skulle det också gå att tvinga bort Carrie Lam från hennes post men det är osannolikt att kommunistpartiet skulle kunna tänka sig någon mer omfattande demokratisering av Hongkongs självstyre.

I Peking kan man sin historia. Kinesiska revolutioner börjar ofta i periferin. Och naturligtvis kan man alltid göra som 1989 – och slå ned demonstrationerna i blod.

Men ett sådant agerande skulle kosta, på mer än ett sätt. Det finns inte någon given plats att slå till mot, snarare lär stridsvagnar på gatorna leda till nya nålsticksoperationer från demokratiaktivster. Att slå ned motståndet kan ta månader.

En massaker skulle därtill inte bara vara ekonomiskt förödande för Hongkong, utan för hela Kina. Utländska företag kommer att dra tillbaka investeringar och sanktioner kan inte uteslutas – även om en bromsande faktor är omvärldens beroende av den kinesiska marknaden. En massaker i Hongkong skulle i värsta fall kunna trigga igång en global depression med oklara politiska konsekvenser inte bara i Kina, men under alla omständigheter vore det omöjligt att inte reagera på den kinesiska diktaturens aktioner och plötsligen skulle Donald Trumps handelskrig framstå som högst berättigat.

Mer troligt är därför att regimen till exempel sänder ett stort antal extra kravallpoliser till Hongkong och utlyser ett strängt udantagstillstånd. Men inte heller det lär automatisk knäcka demonstranterna, däremot skulle det internationella förtroendet för Hongkongs status skadas – och därmed förtroendet för den kinesiska kommunistregimen.

Framtiden avgörs i Peking, men också på Hongkongs gator. För naturligtvis måste demonstranterna balansera krav och förutsättningar mot varandra. De måste vara uthålliga, men kan inte kosta på sig ett limbo som får människor i gemen att tröttna. Än mindre kan demonstranterna kosta på sig omotiverad skadegörelse eller andra exempel på odisciplinerat uppträdande. Och om man når en förhandlingslösning måste gatans parlament rätta sig därefter.