Ledarkrönika Nyåret börjar bra, om inte alltid på jorden så åtminstone en bit härifrån. Längst ut fick en himlakropp med det passande namnet Ultima Thule besök av New Horizons, rymdsonden som häromåret passerade Pluto på väg ut ur vårt solsystem. Och lite närmare genomförde Kina en obemannad landning på månens baksida.

Det senare låter kanske inte så imponerande, har vi inte varit där förut? Jo, men vi har bara landat – bemannat eller obemannat – på framsidan. Det fanns vissa planer på att låta en av de bemannade månfärderna på 70-talet gå till baksidan, men de tre sista färderna ställdes in så chansen gick om intet.

Landningen nu är såväl en teknisk som därmed ekonomisk, politisk och inte minst vetenskaplig framgång. Peking har visat att det går att lita på kinesiskt kunnande, men det är trots allt inte de kortsiktiga vinsterna som står i centrum. Det kinesiska rymdprogrammet har emellanåt avfärdats som ett något senfärdigt PR-projekt, men syftar med sedvanlig kinesisk tålmodighet till nya erövringar decennier framöver.

Den första bemannade rymdfärden 2003 var lika imponerande – som lätt patetisk. För i praktiken var det en modifierad gammal hederlig sovjetrysk Sojuz, med rötter i 60-talet, som kineserna använde sig av. Sedan dess har rymdprogrammet sakta, men målmedvetet, rört sig framåt. Enkla rymdstationer har skjutitis upp och nu har alltså en obemannad farkost landat på månens baksida. Nya rymdfärder väntas, både med och utan taikonauter, som de kinesiska astronauterna kallas. En månbas ligger till exempel i tangentes riktning.

Fast USA ligger naturligtvis långt före. Eller är det verkligen så?

New Horizons skickades faktiskt upp redan 2006. Sedan dess har till exempel rymdfärjorna skrotats. För att över huvud taget ta sig upp till den internationella rymdstationen ISS får de amerikanska astronauterna köpa plats på ryska (!) kapslar. Dyrt.

Ersättare är visserligen på väg och vad som glädjer är de många privata projekt som sett dagens ljus, till exempel Tesla-grundaren med mera Elon Musks SpaceX-projekt. Men ännu har inga bemannade farkoster lämnat amerikansk jord och rymdstationens öde kan man bara kannstöpa kring så länge Donald Trump sitter i Vita huset. Han vill privatisera ISS – hur nu det ska gå till – men en nedläggning kan inte heller uteslutas. Dagsformen avgör.

Eller så väntar en ny rymdkapplöpning. Trump har faktiskt uttalat sig positivt om möjligheterna till bemannade marsfärder. Det vore en fantastisk utveckling, liksom naturligtvis en verklig utmaning för Kina – och Ryssland, vars ekonomiska resurser emellertid inte lär räcka långt, inte så länge militären står högst på dagordningen i Kreml. Men det går ju att omprioritera.

En ofta bortglömd effekt av den gamla rymdkapplöpningen mellan USA och Sovjetunionen under 60- och 70-talen var att fokus försköts från konflikterna på jordytan. Det är skäl nog för att hoppas på en ny kraftmätning högt ovan molnen.