Ledarkrönika Det är inte lätt att vara tvåa på bollen inom politikens värld. Att efterträda en framgångsrik president eller premiärminister, i synnerhet om denna varit både karismatisk och kontroversiell, är alltid svårt – åtminstone om efterträdaren envisas med att bedriva samma politik som företrädaren. Tvåan riskerar att inte bli bedömd på egna meriter, utan bara framstå som en sämre kopia.

I Storbritannien framstod John Major som synnerligen blek i jämförelse med Margaret Thatcher och lika svårt var det för Gordon Brown att profilera sig efter Tony Blair. En möjligen något långsökt svensk parallell skulle väl kunna vara hur Anna Kinberg Batra fick ta över efter Fredrik Reinfeldt som moderatledare.

I USA blev George HW Bush historisk redan genom att vinna presidentvalet 1988. För första gången sedan Roosevelts och Trumans dagar skulle ett av de båda amerikanska partierna ha en president i Vita huset under mer än två påföljande mandatperioder. Det rekordet står sig fortfarande, men illustrerar samtidigt väljarnas ombytlighet. Efter två mandatperioder har många tröttnat på den förda politiken – nästan oavsett hur denna sett ut.

Att Bush vann berodde dels på ganska svagt motstånd (Michael Dukakis), dels på att han seglade vidare på företrädaren Ronald Reagans popularitet. En vind som dock mojnade efter en mandatperiod. Att Bush var sympatisk och mindre konfrontativ än Reagan spelade mindre roll, likaså att han vann kraftmätningen med Iraks Saddam Hussein om Kuwati och hanterade sovjetkommunismen sammanbrott på ett hyggligt sätt. Till sist var det the economy, stupid! som avgjorde nästa presidentval till den då relativt okände Bill Clintons fördel.

Under andra förutsättningar tror jag Bush hade framstått som en mycket större president än vad som var fallet under 90-talet. I dag hade han varit en dröm i Vita huset och det är därvidlag ganska lustigt att läsa alla brömmande kommentarer i svenska medier efter Bushs frånfälle förra veckan. Så lät det minsann inte på tiden det begav sig! Det går verkligen att fråga sig hur vederhäftig vår utrikesbevakning varit genom åren.

Själv ansåg Bush att en av hans viktigare åtgärder som president var att underlätta volontärarbete för att lösa sociala problem, vilket också länder hans eftermäle till stor heder. Så var Bush inte heller bara stor som president, utan framför allt som människa.