Storbritanniens premiärminister Boris Johnson älskar det antika Grekland och talar flytande gammalgrekiska. Men kanske vill gudarna inte ge honom den seger han drömmer om. Kanske spelar han istället huvudrollen i en äkta antik tragedi.

För även om det nu, åter, föreligger ett brexitavtal mellan Storbritannien och EU, är risken stor för att underhuset, åter, röstar nej. Var och en har sina egna skäl, men slutresultatet kan mycket väl bli ett nej. Och det är talande att Johnson i slutändan är beroende av tio parlamentariker från det nordirländska unionistpartiet DUP. Inskränkta småstatspolitiker med liten insikt i världen bortom deras egen by.

 

Och det är också talande för det som en gång var ett brittiskt imperium och som Johnson uppenbarligen drömmer om att återupprätta. Istället kan det stora Britannien var på väg att ombildas till ett mycket mindre. En avtalslös brexit skulle vara mer än olycklig, den parlamentariska oredan en tragedi i sig. I Nordirland talar den demografiska utvecklingen för en framtid katolsk majoritet – som mycket väl kan välja en irländsk återförening istället för att lyda under London. Många skottar drömmer sedan länge om självständighet.

Visst lär Johnson säkra sig ett namn i historieskrivningen! Frågan är dock om berömmelsen blir herostratisk.