Ledarkrönika "Vi skyr inga medel för att skydda djuren" skriver organisationen Hunt Saboteurs Sweden på sin hemsida, enligt svd.se. På organisationens namn förstår vi att det handlar om jaktsabotage, däremot inte djurskydd. Dylika aktivister brukar ha ganska grumliga begrepp om sådana begrepp som ekologisk balans och förvaltning. Att aktivisterna inte påstår sig sky några medel förefaller överdrivet det också. Ack om så bara varit fallet.

Svenska Dagbladet beskriver hur organisationen skryter med hur över 100 jakttorn sågats ner, slagits sönder eller på andra sätt vandaliserats bara under sommaren. För gemene man framstår det lätt som rent meningslösa sabotage – som samtidigt kan vara farliga om ett skadat torn till exempel välter. Vandaliseringen påverkar dessutom bara jakten i begränsad omfattning.

Fast med ovanstående konstaterande har man missförstått jaktsabotörerna. Tillsammans med djurrättsextremister och militanta veganer talar vi om genuina fanatiker, som ofta nog finns i den så kallade autonoma vänsterns närhet. Det är inte bara vilsekomna ungdomar eller okynnesaktivister, inte heller handlar det om personer som råkar tycka synd om djur. Istället är det ofta nog personer som faktiskt försöker leva som de lär, för vilka de förvridna slagorden ska uppfattas tämligen bokstavligt. För dem är jakt och slakt detsamma som mord på människor. Det alla vi andra bara tycker är groteskt, är en närmast pseudoreligiös övertygelse för dessa våldsverkare.

Jägare drabbas, men som bekant också lantbrukare. Allt från inbrott till hot och trakasserier står på menyn och som så ofta är fallet för fanatiker förmår de inte uppfatta nyanser. En så oskyldig verksamhet som vårens kosläpp blir då liktydigt med verklig misskötsel.

Samtidigt illustrerar situationen hur utsatta människor kan vara på landsbygden. Nu är vi långt från storstädernas skjutningar eller bevakningen av så kallade utsatta områden. Landsbygden är vanligtvis lugnare, men den polisiära frånvaron och låga straffvärden riskerar samtidigt att förstärka otryggheten. Därtill kommer stöldligor som ofta kan härja fritt. Vad vi har att göra med är laglydiga skattebetalare som redan betalt sin del av samhällskontraktet, men som sällan kan påräkna det stöd vilka de förtjänar.

Under sådana omständigheter är det inte märkligt om vissa börjar känna förakt för våra folkvalda.