Ledarkrönika Kristdemokraterna går till val på att EU ska bli lagom igen. Det är knappast en attraktiv vision.

EU ska inte vara mellanmjölk. Kring gränsskydd, säkerhet och handel ska EU vara en stark kraft. Andra områden – som skogspolitiken – ska unionen däremot hålla sig helt ifrån.

Kristdemokraternas slogan är samtidigt uttryck för något de flesta partier ägnar sig åt – att vara försiktigt kritiska till EU. Visserligen är det sunt att vara skeptisk inställd till all centralisering av makt, oavsett om den sker till Norrköping eller Bryssel. Men i den här politiska riktningen verkar det handla mer om att Sverige har en viss moralisk överlägsenhet, att kontinenten ska lära av oss nordbor. Inte tvärtom. I samma paket ingår föreställningen att EU-institutionerna åstadkommer högvis med oönskade regleringar, som vi skulle klara oss bättre utan.

Och visst verkar det klia i de lagstiftande fingrarna i Bryssel, mer än vad som kanske är nyttigt. Men – handen på hjärtat – alternativet till EU-regler är inte moder Sveas tunna lagbok.

Sverige är mästare på regelkrångel. När den blågula flaggan inkluderades i unionens fanborg vid inträdet hade de svenska lantbrukarna en tyngre regelbörda än bönderna i EU. Sedan dess har Sverige stått på sig för att behålla de hårdare kraven. En utbredd iver att avreglera verkar knappast finnas hos svenska politiker.

Snarare verkar svenskarna vara särskilt nitiska kring regler. När EU-direktiv ska implementeras lägger sig Sverige över den nivå som unionen kräver. Ett dagsaktuellt exempel är implementeringen av vapendirektivet, där Sverige slår mycket hårdare mot vapenägare än vad som krävs. Det kan nog till och med antas att den svenska viljan att alltid ta i lite extra är ett problem för EU, eftersom unionen får ta skott för nationella påhitt.

I själv verket kan det vara EU som har en nyanserande inverkan på Sverige. EU gör Sverige lagom.

Att EU gör Sverige friare var nog insikten som en gång gjorde att Sverige gick med i det europeiska samarbetet. Genom EU kunde Sverige förändras till det bättre. Genom EU rörde sig Sverige bort ifrån den hemmasnickrade och vänsterorienterade politik som under långa tider format vårt land i höga nord.

Sedan EU-inträdet har dock inställningen till EU förändrats. Idén verkar inte längre vara att Sverige ska formas till det bättre genom EU-samarbetet, unionen ska formas för att passa Sverige. Det är också den här tankefiguren som partiernas kampanjmakare följer. Ofta handlar budskapen till väljarna om hur hårdare regleringar på något område ska baxas igenom EU:s lagstiftningsmaskineri, allt efter svensk modell.

Numera verkar också de flesta kandidaterna till Europaparlamentet tävla om vem som kan vara den mest pålitliga grindvakten mot oönskade politiska yttringar – om vem som är bäst på att säga nej. Om vem som kan bli den främsta demokratikämpen i Europa. Att partierna – med Centerpartiet och Socialdemokraterna i spetsen – kampanjar emot extremismens framfart i EU må vara lovvärt, men budskapet kan även ses som ett uttryck för att partierna och kandidaterna inte riktigt vet vad de vill. Deras budskapet säger faktiskt inte något mer än vad väljarna redan kan anta. Det är knappast en kioskvältare att Stefan Löfven är emot högerextremism.

Det här gör den svenska EU-debatten till extremt fjärmad ifrån vad valet egentligen handlar om – vad vi vill med Sverige, och hur EU kan vara vägen.