Ledare Stefan Löfvens presentation av sin ”nya” regering var stundtals ett riktigt sömnpiller, utan stora överraskningar. Ett par namn sticker emellertid ut. Ett är förstås Anders Ygemans (S) comeback, denna gång på posten som energiminister. I Socialdemokraternas värld är tydligen ingen skandal värre än att det med kort varsel går att komma tillbaka på nya topposter.

Den som tilldrog sig mediernas och allmänhetens största intresse var dock hon som stod Löfven fysiskt närmast vid presentationen – den nya kulturministern Amanda Lind (MP). Jo, hennes frisyr väcker säkert redan dess visst intresse! Men även om densamma ur vänsteridentitär synvinkel förmodligen kan tas som exempel på så kallad kulturell appropriering, hade uppståndelsen gärna fått stanna där. Lind hade emellertid knappt hunnit tillträda förrän mindre sympatiska drag framträdde.

Vad ska man till exempel säga om Linds okritiska hyllning till det under förra mandatperioden borttvingade statsrådet Mehmet Kaplan (MP)? Denne fick gå efter samröre med bland andra nyfascistiska Gråvargarna i Turkiet. Då beklagade hon Kaplans avgång, nu påstår den nytillträdda kulturministern – tillika demokratiminister –  ha ändrat sig, men problematiserar inte sina tidigare uttalanden utan försvarar helt motsägelsefullt sin tidigare attityd.

Tyvärr följer händelserna ett mönster, där bristande demokrati möjligtvis är något man anklagar Sverigedemokraterna för, men som bagatelliseras på hemmaplan. Meteorologen Pär Holmgren är toppnamn för Miljöpartiet inför Europavalet, jämte Linds företrädare som kulturminister Alice Bah Kuhnke. Holmgren har tidigare funderat på om diktatur vore bättre än demokrati för miljöns skull. Han påstår sig nu vara demokrat, men har inte heller problematiserat sina tidigare uttalanden. Hyckleriet tycks inte ha några gränser.

Glädjande för svensk kulturdebatt är däremot att kritiken mot valet av Lind kommer från många håll, från höger till vänster. Redaktionschefen på Timbro Lars Anders Johansson konstaterar att Socialdemokraterna uppenbarligen inte tycker att kulturpolitik är så viktigt. Aftonbladets kulturredaktör Åsa Linderborg varnar för okunskapen, men också De grönas försök till ideologisk styrning. I Dagens Nyheter beskriver Björn Wiman utnämningen av Lind som en provokation, medan Lisa Irenius i Svenska Dagbladet konstaterar att ett i kulturfrågor måttligt bevandrat statsråd följer på ett annat. Båda från samma parti.

En fråga ”kan” Lind dock – att sätta sprätt på skattepengar! I sitt tidigare liv som kommunalpolitiker i Härnösand lät hon uppföra en cykelparkering för tolv cyklar. Till en kostnad av 430 000 kronor.

Miljöpartiet förnekar sig inte och vi andra får nöja oss med att Gustav Fridolin åtminstone inte är utbildningsminister längre.