Den som ännu efter månader av förvirring tycker att svensk politik är förutsägbar tråkig, behöver bara ta en tripp till London för att få sitt lystmäte. I tisdags kväll röstade två tredjedelar av underhuset nej till det mödosamt framförhandlade avtalet mellan Storbritannien och den europeiska union som britterna är på väg att lämna.

Därmed är risken stor för att Storbritannien 29 mars lämnar EU utan utträdesavtal – ett isolationistiskt experiment nästan utan motstycke, åtminstone om vi håller oss på den demokratiska planhalvan. Ett antal kommuniststater har ju visserligen också stängt sina dörrar till omvärlden, men jag misstänker att britterna ogärna vill ha Sovjetunionen eller Nordkorea som referenspunkter och för den delen lika gärna slipper billiga revolutionära anspelningar.

Ändå är det, på sätt och vis, något så obrittiskt som en revolution vilken engelsmännen nu tvingas genomlida. Även om det (tills vidare!) inte handlar om någon statsvälvning, är det uppenbart hur revolutionär psykologi påverkar utvecklingen. Följaktligen har själva brexitprocessen successivt radikaliserats.

För några år sedan var en avtalslös brexit otänkbar, även för hårda så kallade brexitörer. Men händelsernas egen dynamik framtvingar ständigt skärpta ståndpunkter. De som eventuellt äskar moderation, riskerar att köras över – inte minst av tidigare kamrater. Precis som Marat ägnade sin möda åt att varna för kontrarevolutionen i 1790-talets Paris, exemplifieras radikaliseringen av den alltid populistiske men tidigare jämförelsevis balansade Boris Johnsons varningar för hur brexit hotas av ”inre” konspirationer.

Förr eller senare kommer visserligen reaktionen, men det är en klen tröst för premiärminister Theresa May – som nu dessutom ställs inför misstroendevotum. Förgäves vädjar hon till alla sidor, vilket är en svaghetens taktik som ingen aktör kan kosta på sig under en process med revolutionära inslag. May är helt enkelt förbrukad och kan eventuellt bara sitta kvar på grund den djupa politiska splittringen i Storbritannien.

Vad kan EU göra? Ingenting mer än att beklaga utvecklingen. Vad som händer på öriket kommer att få genomgripande betydelse, inte bara för britterna utan också för oss, men på en punkt har brexitörerna redan lyckats: britterna har ödet i sina egna händer. Nationen får skörda sin egen draksådd.