Ledarkrönika ”Bravo, bravo!” utbrast den ryske generalen Pjotr Bagration under slaget vid Borodino 1812, när han såg hur Napoleons förband fortsatte rycka fram i god ordning trots den förödande ryska elden. Bagration kunde inte annat än att berömma sin motståndare och på samma sätt är det nödvändigt att berömma att Stefan Löfven, nu när det ser ut som han mot alla odds lyckats röra ihop en rödgrön sillsallad med lika delar vänsterliberala, sossegrå och svagt ljusblå inslag. Socialdemokraterna ska bilda en koalitionsregering med stöd av Centerpartiet, Liberalerna och Miljöpartiet – bravo!

Alla är visserligen inte lika övertygade. ”Larvigt” säger till exempel Göran Persson apropå alla spekulationer. För Annie Lööfs ja till Löfven till trots är allt inte riktigt klart ännu. Enligt spekulationerna ska också Ulf Kristersson ha lagt ett motbud, enligt vilket Centern och Liberalerna skulle få agera fritt i olika frågor i riksdagen i den stund de släppte fram en regering bestående av Moderaterna och Kristdemokraterna. Dessutom ska Kristersson högt och ljudligt lovat att inte samarbeta med Sverigedemokraterna.

Det är ungefär samma erbjudande som tidigare och ärligt talat: nu räcker det. Det finns ingen anledning att fjäska ytterligare för Annie Lööf (och Jan Björklund). I synnerhet som det kan diskuteras huruvida de senaste samtalen mellan de gamla allianskamraterna ens varit ärligt menade, eller om det för centerledaren bara har handlat om att försöka tvinga Löfven till eftergifter genom att låtsas tveka mellan olika alternativ.

Exakt vad överenskommelsen mellan Socialdemokraterna och de tre potentiella stödpartierna innebär är i skrivande stund något oklart. Uppgifter som läckt kretsar kring språkkrav för medborgarskap i utbyte mot en delvis återliberaliserad invandringspolitik, förbud mot nya konfessionella friskolor och återinförd flygskatt. Med mera. Det spretar. Den som rör ihop sillsallad bör betänka att ingredienserna helst inte ska skära sig i smak mot varandra.

En fråga inställer sig dock. Vad får egentligen Socialdemokraterna?

Svaret är enkelt: makten, för dess egen skull. Makten har alltid varit central för Socialdemokraternas politiska ambitioner och i konsten att utöva densamma torde SAP fortfarande stå i särklass bland svenska partier. Vad Löfven & Co vet är att man kan tycka sig ha hur rätt som helst i sak, sitter man inte vid makten kan man ändå inte uträtta något.

Dessutom lär Lööf och Björklund få erfara att en allians till vänster är något helt annat än en allians till höger. I det förra fallet är det Socialdemokraterna (eller Rörelsen) i allmänhet och Löfven i synnerhet som har sista ordet. Under förra mandatperioden manglades MP svårt av S, vilket visserligen var bra för Sverige, men samtidigt säger något av det öde som kan vänta C och L. Hur mycket kommer eventuella socialdemokratiska eftergifter om exempelvis arbetsrätt och hyresreglering att vara värda i slutändan?

I rådande situation är det lätt för moderater (och kristdemokrater) att bli bittra, men samtidigt desperata. Ja, det är ett bittert öde att svikas av gamla allianskamrater! Men handen på hjärtat, givet händelserna sedan riksdagsvalet – hur överraskande är egentligen utvecklingen? Och hur skulle en regering under Kristersson kunna fungera givet dessa omständigheter? Åtminstone Lööf har visat sig vara en opålitlig samarbetspartner (vilket möjligen också Löfven kan få erfara). Nu får hon, liksom Björklund, stå sitt kast.

Pjotr Bagration förresten, han dog sedermera av skador han fick vid Borodino. Och även om slaget kan sägas ha slutat oavgjort, förlorade Napoelon kriget.