LEDARE Jämställdhetsmyndigheten fyller ett år i januari. Det är dessvärre ett år för mycket. Till att börja med är myndighetens personalstyrka är allt annat än jämställd. I ledningen sitter åtta kvinnor och en man. På hela myndigheten arbetar 51 kvinnor och 16 män. Hade siffrorna varit det omvända hade det blivit ett ramaskri utan dess like. Hela jämställdhetsdebatten är idag väldigt fokuserad på just siffror och att räkna könsfördelningen i olika sammanhang. I den kontexten är det ett präktigt självmål att just Jämställdhetsmyndigheten är så ojämställd. En intern enkät visar också arbetsmiljön är dålig och att hela 70 procent av de anställda riskerar att gå in i väggen.

Vad har då myndigheten åstadkommit på ett års tid? Ett av de mer uppseendeväckande exemplen är att de delat ut bidrag till ”menscertifiering” av arbetsplatser. Ett projekt som ska syfta till att ”ta fram metoder och strategier för att skapa ett så kallat mensvänligt arbetsklimat”, enligt projektbeskrivningen på hemsidan.

”Jag tycker det är viktigt att prata om de här frågorna på arbetsplatsen, mens är ju en väldigt viktig del i kvinnors liv” sa generaldirektören i Ekots lördagsintervju tidigare i höst.

Som kvinna är det inte utan att man baxnar över ett sådant uttalande. Vad är det egentligen som ska diskuteras på jobbet? Det är väl lika irrelevant och tramsigt som att ha en diskussion om toalettpapper.

Jämställdhetsfrågorna är faktiskt alldeles för viktiga för att tramsas bort på menscertifiering.

En seriös jämställdhetsdiskussion behövs, det är uppenbart. Många satte kaffet i vrångstrupen efter Horace Engdahls uttalande i dagarna om att ”Män kanske är bättre lämpade än kvinnor att sitta i den här typen av församlingar” angående Svenska Akademien.

Likaså fick en man på scenen skarp kritik när han frågade fotbollsspelaren Ada Hegerberg ”om hon kunde twerka” när hon mottog fotbollsvärldens finaste utmärkelse tidigare i veckan. Men att ropa på att myndigheter ska lösa problemen är fel väg att gå.

På individnivå det allas vårt ansvar att markera mot sexism och att uppmana till jämställdhet – i privata sammanhang såväl som i styrelserum. På samhällsnivå handlar det om att stärka polisen och ta krafttag mot exempelvis sexbrott, tvångsäktenskap och hederskultur. Det handlar om att göra det mer lönsamt att jobba jämfört med att gå på bidrag och att inte acceptera separata badtider eller andra påfund som för jämställdhetsarbetet bakåt i tiden. Men det är inte främst detta som Jämställdhetsmyndigheten ägnat sig åt eller har mandat att förändra och då finns det ingen anledning att den ska vara kvar.

Moderaterna har i sitt förslag till höstbudget föreslagit en nedläggning av Jämställdhetsmyndigheten. Låt det gärna åtföljas av kritisk granskning av fler myndigheter, det är en debatt som vore mer än välkommen. Allt som är viktigt i vårt samhälle behöver faktiskt inte ha en egen myndighet.