Ledare I skuggan av de eviga turerna kring regeringsförhandlingarna har det kommit en rapport som förtjänar betydligt mer än den uppmärksamhet den hittills fått. Regeringens nationella samordnare för området psykisk hälsa, Kerstin Evelius, har nämligen levererat sin slutrapport. Och den innehåller svidande kritik till regeringens arbete mot just detta.

De senaste tio åren har staten satsat tio miljarder på att motverka psykisk ohälsa. Och under samma tioårsperiod har andelen unga mellan 18-24 år som mår dåligt enligt Socialstyrelsen ökat med 70 procent. Kostnaderna för den psykiska ohälsan för alla åldrar i form av vård och sjukskrivningar har ökat till 200 miljarder om året. Man kan milt sagt säga att det inte har varit någon vidare utdelning för de tio statliga miljarderna. Vad har man egentligen gjort för pengarna?

Enligt Evelius utredning har pengarna gått till riktade statsbidrag, olika pilotprojekt och nationella samordnare. Och det har inte varit effektiva satsningar. Tvärtom. Pengarna verkar ha slukats upp av en oändlig röra av handlingsplaner, nya handlingsplaner, ännu fler handlingsplaner och försök till samverkan som inte resulterat i några förbättringar att tala om.

Olika myndigheter har fått olika uppdrag och sekretesslagstiftningen gör det svårt för olika aktörer att samverka.

Överlag är det väldigt svårt att utläsa effekterna av de statliga miljarderna eftersom det inte tycks ha funnits någon riktig uppföljning. I utredningen står det ordagrant: ”Det är inte heller möjligt att följa den långsiktiga utvecklingen inom området eftersom grunddata och indikatorer saknas eller inte har sammanställts på något värdeskapande sätt.”

Evelius konstaterar själv att hon som samordnare saknar tydligt mandat att åstadkomma förändring, eftersom myndigheter arbetar olika och det huvudsakliga arbetet mot människors psykiska ohälsa ligger hos kommuner och landsting/regioner.

Det borde kommande regering, oavsett hur den nu kommer att se ut, lära sig av. Inga fler nationella samordnare utan tydligt mandat.

Kommuner och landsting kan göra mycket för att förbättra arbetet mot psykisk ohälsa, och här behöver lokala politiker ta sitt ansvar. Bristen på psykologer, psykiatrisjuksköterskor och psykiatriker är dock stor och underlättar knappast. Det är ett område där staten kan göra insatser för att fler ska utbilda sig och arbeta inom psykiatrin. Samtidigt behöver kommuner och landsting möta det genom att erbjuda attraktiva arbetsvillkor.

Idag är det många instanser som hanterar psykisk ohälsa. För unga finns elevhälsan, ungdomsmottagningar, vårdcentraler och barn- och ungdomspsykiatri. Det är många vägar in som behöver kommunicera med varandra. Det behöver tydliggöras vem som har ansvaret och där behöver resurserna koncentreras. Skolan, psykiatrivården och socialtjänsten måste kunna prata med varandra om enskilda personer som behöver hjälp.

Staten måste sluta ösa pengar över framtagande av nya styrdokument och projekt som inte leder någon vart. Det har man provat i tio års tid nu. Pengarna borde istället, vilket utredningen också fastslår, gå till sådant som staten faktiskt har mandat och möjlighet att göra mer effektivt andra. Annars kan man lika gärna låta bli.