Ledarkrönika Var det till sist en vindpust och en ung fransyskas ben som räddade Paris från total förstörelse under andra världskriget? ”Inte kan man skjuta på sånt” ska åtminstone den tyske överbefälhavaren i Paris – Dietrich von Choltitz – har utbrustit när hon cyklade förbi Hotel Meurice vid Rue Rivoli 19 augusti 1944 och vinden fick hennes kjol att fladdra upp.

Raoul Nordling har beskrivit scenen i sin egna memoarer (utgivna postumt) och i den franska huvudstaden lever ännu hans minne. Gator och torg uppkallats efter honom, han har tilldelats Hederslegionen i dess högsta form och är tillsammans med Winston Churchill och Dwight D Eisenhower hedersmedborgare i Paris. På 50-årsdagen av hans död för några år sedan omnämndes Raoul Nordling av franska ambassaden i Stockholm i samma anda som namnen Wallenberg och Folke Bernadotte.

Men i Sverige är han i stort sett bortglömd. Hur är det möjligt? Nordling hade ju tjänat vårt land som generalkonsul i Paris ända sedan 20-talet och var dessutom en varm anhängare av den svenska neutralitetspolitiken. Ändå blev han utskälld av såväl Per-Albin Hansson som Gustaf V när han kom ”hem” efter kriget.

Fast lägg märke till att jag skriver ”hem” till Sverige. För i själva verket var förstås Paris Nordlings verkliga hem. Där var han född och även om han sedermera bland annat gjorde svensk värnplikt talade han svenska med fransk brytning. Precis som sin far gjorde han dubbel karriär – som diplomat men också affärsman, bland annat som styrelseordförande för Alfa-Lavals franska filial.

Nordlings förhandlingsskicklighet behövdes under den tyska ockupationen. Framför allt är det för hans förtroliga samtal med von Choltitz han blivit ihågkommen för eftervärlden. Dessa är också temat för två filmatiseringar – Brinner Paris? från 1966 (med Orson Welles som Nordling) och Mannen som räddade Paris från 2014. Även om det är koncentrerade och dramatiserade framställningar, var det verkligen händelserika dagar då för 75 år sedan.

Von Choltitz beundran för en vacker fransyska kan tyckas betydelselös, men Nordling såg en ingång. Bakom den strama preussiska ytan hade von Choltitz blottat mänsklighet – och tvekan. Av Hitler hade generalen beordrats att spränga Paris. Hela Paris. Notre-Dame och Eiffeltornet, Triumfbågen och Louvren skulle förstöras. Dessutom skulle alla broar över Seine sprängas, vilket skulle översvämma hela staden med tiotusentals döda. Det är oklart hur mycket som hunnit minerats och om den djävulska planen ens varit praktiskt möjlig att genomföra under den kaotiska sensommaren, då de allierade sakta närmade sig från väst. Men förstörelsen var åtminstone planerad och der Führer kunde dessutom påräkna sina pålitligt fanatiska hantlangare inom SS.

Fast von Choltitz var inte någon övertygad nationalsocialist, däremot en nästan karikerat plikttrogen tysk officer av den gamla stammen – som samtidigt älskade Paris. Han visste att Hitlers dagorder inte bara var fruktansvärd, utan dessutom militärt meningslös. Kanske insåg han också att ett totalförstört Paris skulle omöjliggöra all efterkrigstida försoning, förödelsen skulle istället bli sista spiken i den tyska nationens historia.

Någon behövde emellertid påminna honom om det mänskligt självklara beslutet, vilket var svårt nog eftersom von Choltitz på goda grunder fruktade för sin familjs öde i Tyskland i den stund han inte verkställde Hitlers intentioner. Men Nordling lyckades, efter en av 1900-talets främsta diplomatiska insatser – ett långt samtal med mat och dryck mellan honom och von Choltitz i det sensommarvarma Paris natten mellan 24 och 25 augusti 1944. På morgonen hade von Choltitz fattat sitt beslut, han skulle skona den franska huvudstaden.

Åtminstone är det så händelserna beskrivs i Mannen som räddade Paris. Den verkliga övertalningen var nog något mera utdragen i tiden, men många avgörande beslut fattades verkligen inom loppet av några dagar eller till och med timmar. Dessutom avgjordes Paris öde också av andra faktorer. Den franska motståndsrörelsen i huvudstaden gjorde allmänt uppror i huvudstaden och på kvällen 24 augusti nådde marskalk Philippe Leclercs 2:a franska pansardivision Paris utkanter. Men om Wehrmacht fortsatte göra motstånd riskerade staden fortfarande att skjutas sönder. Och som om detta inte var nog hade Nordling dagarna innan gjort sitt yttersta för att få tyskarna att frisläppa krigsfångar och politiska fångar istället för att (som han fruktade) avrätta dem. Närmare 4 000 människor kunde till sist räddas genom Röda korsets försorg.

22 augusti drabbas Nordling av en hjärtattack, men tvingar sig själv att fortsätta sitt arbete och får dessutom hjälp av sin bror Rolf. Det gav resultat. Paris förstördes inte, fångarna befriades och 25 augusti kapitulerar von Choltitz efter en kortare strid vid hans högkvarter. En informell vapenvila med motståndsrörelsen hade möjliggjort ett större tyskt uttåg, samtidigt som oldater ur De fria franska styrkorna till och med guidades till generalens stab, så att han skulle kunna ge sig så fort som möjligt.

Och för detta blev han alltså utskälld i Sverige. Nordling hade nämligen överträtt sina formella befogenheter, han hade agerat utan att ens konsultera UD i Stockholm. Nordling mötte det inskränkta Sverige – till både höger och vänster – i sin prydno.

Raoul Nordling återvände naturligtvis till sitt älskade Frankrike. 1962 dog han i Neuilly-sur-Seine, norr om Paris, där han också är begravd. Ihågkommen av en nation som vet att sätta värde på sina hjältar.