Ledarkrönika Mångsysslaren Erik Dahlberg måste ha lärt sig något under sin skolgång i Söderköping. För under sin levnad (1625-1703) gjorde han en lysande karriär som ämbetsman, militär och arkitekt.

En av Dahlbergs mest beständiga skapelser är det stora plansch- och skrytverket Suecia antiqua et hodierna – som innehåller 353 svart-vita kopparstick över städer, slott och historiska platser i Sverige.

Målet med bildverket var att visa att Sverige inte bara var en stormakt till ytan utan också kulturellt. Då helgade ändamålen medlen – många städer och slott gjordes flottare än de i verkligheten var.

Ett trick som användes för att få de avbildade byggnaderna att se större ut var att bilderna fylldes med människor som gjordes oproportionerligt små i förhållande till de tornprydda kyrkorna och slotten. Och för att understryka landets välmående gavs människorna i kopparsticken dyra kläder. I bilderna trängs dessutom fina vagnar på vägarna och i vattendragen skepp med rika sniderier.

Som propaganda fungerar Erik Dahlbergs bildverk fortfarande – det formar vår bild av stormaktstidens Sverige. Det går också att lära en del av kopparsticken, som ofta används för att visa hur en plats har förändrats över tid. Exempelvis kan avbildningen av Norrköping ge en del insikter. Inte bara är byggnationen annorlunda i dag – perspektivet är ett annat. I centrum av kopparsticket syns Johannisborgs slott. Runt det placeras staden, som genomflyts av Strömmen.

I dag ser vi inte Norrköping från det hållet. Nu är resten av Vasaslottet gömt i ett industriområde. Inte ens borgens vallar har lyckats stå emot industrisamhällets framryckningar.

Intressant är dock att perspektivet i Norrköping har börjat skifta. I dag är området runt Johannisborg åter i centrum för makthavarnas bildverk, som beskriver hur staden ska växa. För att visa hur framtidens stadsdelar kan se ut har det producerats en mängd ljusa visionsbilder av Inre hamnen, Butängen och Johannisborg. På kommunens hemsida går det att frossa i materialet.

Människorna i illustrationerna är välklädda, på gatorna syns fina bilar och i vattnet ligger båtar. Inte mycket har förändrats sedan Erik Dahlbergs dagar.

Visionsbilder används för att visa hur en ny byggnad eller stadsdel ska se ut. Ofta är det skön vår eller sommar i bilderna. Solen skiner och glada människor trivs. Att det inte är sommarkväll året runt struntas det på goda grunder i. Hur många investerare och bostadsköpare skulle lockas av bostadsområden avbildade i snöglopp?

En som dock har uppmärksammat problemet med att många byggen inte alls ser ut som visionerna är arkitekten och professorn Belmont Freeman. I Places journal (2013) skriver han: "Våra ögon är tränade att tro att en bild är en sann framställning av ett verkligt tillstånd. Således har den grafiska representationen av arkitekturen i vår digitala tidsålder gått bortom en övning i övertalning; det har blivit en övning i bedrägeri."

Och kontrasten mellan visionen och verkligheten är problematisk. Blir materialet missvisande leder det till att beslutsfattare, berörda och allmänhet inte kan bilda sig en uppfattning på rätt grunder.

Samtidigt finns det en klen tröst att få. När bostadsområdena i Johannisborgs närhet står färdiga, drivisen guppar i Strömmen och snöröken dras upp av tradare på Hamnbron – då kan vi titta på Erik Dahlbergs Norrköping och konstatera att inget har förändrats.