Ledare ”Att vara liberal är att vara kluven” konstaterade en gång den dåvarande Folkpartiledaren Gunnar Helén. Man kan ju undra om Jan Björklund känner igen sig i det dilemma han försatt sig och sitt parti i.

Helén syftade på hur man som god liberal alltid noga borde väga olika alternativ mot varandra. På ett sätt raka motsatsen till hur Björklund agerat under den pågående regeringskrisen. Precis som Annie Lööf är ju Björklund fixerad vid att inte ens teoretiskt riskera att ge Sverigedemokraterna ökat inflytande. Det är inte särskilt balanserat och väger inte heller alternativen mot varandra. Om något ger det paradoxalt nog SD en viktigare roll än vad partiet förtjänar.

På ett annat sätt är dock Björklund kluven, enligt uppgifter i expressen.se. Enligt tidningens källor vill han egentligen se en borgerlig regering, men vågar inte ställa sig bakom Ulf Kristersson av risk för att framstå som SD-vänlig. Istället förbereder sig Björklund för att släppa fram någon form av rödgrön regering. I sammanhanget är det inte oväsentligt huruvida han kan säkra en ministerpost för egen del på kuppen.

Björklund ägnar sig alltså åt fulspel, vilket dock inte förvånar. Under hela krisen har ingen framstått som nervösare till sin läggning, inte ens den halsstarriga Lööf. Å ena sidan vill han se en borgerlig regering, å andra sidan vill han inte vara en sämre SD-motståndare än Centerpartiledaren. Å ena sidan vill han framstå som pålitligt borgerlig, å andra sidan kan han förmodligen tänka sig rödgrönt styre. Å ena sidan låtsas han vara mer principfast än någon annan, å andra sidan torde ingen – möjligen undantaget de gröna språkrören – fasa så för ett extraval.

Liberalerna ligger inte bara farligt nära riksdagsspärren, partiet har inte heller råd med ännu en valrörelse – i synnerhet inte som ytterligare ett val väntar i vår, nämligen till Europaparlamentet. Björklund vet att nästan oavsett utgång närmar han sig slutet på sin ärligt talat måttligt framgångsrika partiledarkarriär. Densamma hade redan kunnat vara ett minne blott, om det inte varit för att Björklund paradoxalt nog utmanades av den politiskt omöjliga Birgitta Ohlsson häromåret. Det räddade Björklund över valet.

Nu ser det kärvare ut och enligt Expressen möter han motstånd från den egna riksdagsgruppen i sina försök att i smyg ansluta Liberalerna till en rödgrön regering. Vad många liberaler inser är förstås att om partiet börjar gå i Socialdemokraternas ledband, riskerar väljarnas dom att bli hård – om det nu blir först 2022 eller tidigare. Frågan är existentiell och kanske borde Liberalerna fundera på om det inte vore bättre att sänka Björklund istället för att gå motsatt öde till mötes.