Ledare Sju av de myndigheter som analyserar och utvärderar regeringens reformer har i sin tur granskats av en statlig utredning (SOU 2018:79). Slutsatsen är bland annat att dessa analys- och utvärderingsresurser inte används tillräckligt effektivt, vilket bland annat beror på att myndigheterna är alltför koncentrerade på vissa sektorer.

Det handlar om myndigheterna Brottsförebyggande rådet (Brå), Institutet för arbetsmarknads- och utbildningspolitisk utvädring (IFAU), Inspektionen för socialförsäkringen (ISF), Kulturanalys, Tillväxtanalys, Trafikanalys och Vårdanalys. Dessa sju analysmyndigheter täcker dock bara 11 av statsbudgetens 27 utgiftsområden.

För att rätta till problemet ligger det nära till hands att antingen låta operativa myndigheter granska sig själva, eller helt enkelt inrätta nya myndigheter som kan täcka de områden som hamnat utanför. Det är dock allt annat än önskvärt. Utredningen radar upp flera nackdelar med att ha många små myndigheter, vilka inte minst består av onödiga administrativa kostnader som ”följer av att vara myndighet”.

Utredningen föreslår därför den radikala åtgärden att slå ihop de sju analysmyndigheterna till tre större, med bredare fokus på förslagsvis arbetsmarknad och välfärd, tillväxt och samhällsbyggnad, samt trygghet och säkerhet.

För att den på pappret mer effektiva resursfördelningen genom tre analysmyndigheter ska bli optimal krävs dock att deras potential faktiskt utnyttjas. Utredningen föreslår till exempel att större reformer och investeringar per automatik ska utvärderas, vilket borde vara självklart.

Att myndigheter enskilt genomför sina uppdrag väl betyder inte att den övergripande utvärderingen av statliga åtgärder är tillräcklig. Slutsatserna ger anledning att även se över de andra granskande myndigheter som finns, såsom Riksrevisionen och Statskontoret.

De utvärderande myndigheterna fyller nämligen en viktig funktion. De har bland annat bättre tillgång till statliga dokument än till exempel media har. Detta ger myndigheternas rapporter den tyngd som krävs för att både uppmärksamma och avskräcka från bedrägerier, misshushållning med skattepengar och vanstyre. Till exempel kunde IFAU (2014:25) konstatera att det fria skolvalet inte hade negativ inverkan på elever från socialt utsatta familjer.