Stefan Sandborg har uniform på jobbet. Vilket i och för sig inte är konstigt eftersom han är generalmajor och därtill rikshemvärnschef sedan tre år tillbaka. Fast just dagen jag träffar honom råkar också vara Försvarsmaktens uniform på jobbet-dag. Tillkommen för att de som vill och kan ska kunna bära uniform just den dagen på sina civila arbeten. Just för att alla ska kunna se hur många det är som faktiskt tjänstgör som frivilliga i förband, på alla möjliga arbetsplatser.
– Det var faktiskt en hemvärnssoldat som lämnade in en motion till ett rikshemvärnsting, där man uppmanade att man borde synas mer i samhället, säger Sandborg och tillägger att inspirationen kommer från Storbritannien. – Så att arbetsgivare förstår att hemvärnssoldaten är krigsplacerad och att hemvärnet utgör nästan hälften av försvarsmaktens krigsorganisation.
Hur är förståelsen, i allmänhet?
– Förståelsen har markant ökat, men det är inte alla som har en sådan förståelse eller koppling till hemvärnet. Det vi hoppas på är att skapa en relation till den som finns i uniformen. Inte distansera sig, utan att vi visar vilka vi är och vår värdegrund. Där också arbetsgivaren ser att den får tillbaka något, genom de erfarenheter hemvärnssoldater får genom de utbildningar vi har.
– Vi får ju fortfarande lite frågor om vi fortfarande finns kvar, finns försvaret kvar? Vi måste synas lite mer.
Under pandemin har förstås varken hemvärn eller andra delar av försvaret kunnat verka som vanligt. Sandborg berättar att man utnyttjat digitala plattformar, men att det nu finns ett enormt sug efter att återuppta övningsverksamheten i fält. Samtidigt som intresset för hemvärnet uppenbarligen är stort. Introduktionsutbildningarna är fulltecknade! Fast det behövs också.
Hur många tar ni in per år?
– Så många vi kan! Hemvärnet behöver ständigt rekrytera. Väldigt viktigt just nu är också att behålla dem vi har. Vi har otroligt duglig personal, samtidigt som vi vet att värnpliktsvolymerna som vi har rekryterat ur tidigare har varit ett magasin. Nu är vi igång igen, men det är än så länge ganska små volymer värnpliktiga som utbildats varje år.
– 75 procent av vår personal utgörs av grundutbildade värnpliktiga och 25 procent kommer från frivilliga försvarsorganisationer. Det jag tror inte alla vet att man också utan tidigare värnplikt kan komma in på viktiga befattningar.
Även om den ordinarie arbetsplatsen ligger i Stockholm, känner sig Stefan Sandborg hemma i Östergötland. Här är han född, han började karriären på saligt insomnade Livgrenadjärregementet och här han fortfarande sommarstuga. Intervjun fortgår på flygvapenmuseum i Linköping, vilket är en lika trevlig som på sätt och vis paradoxal plats att mötas på – för hemvärnet är inte detsamma som i går och verkligen inte längre något levande museum av gammal överskottsmateriel.
– Det vi har i materielplan som är finansierat och beslutat är en avsevärd tillförsel, påpekar Sandborg. Dessutom skapas nya förmågor med mörkerstridsmedel, marksensorer och drönare.
– Hemvärnet är den markteritoriella bottenplattan. Det är avgörande för till exempel skyddet av flygbaser och marinbaser. Förband med initial förmåga inom sex timmar efter att hemvärnsberedskap beordrats och full förmåga inom 24 timmar – under 90 dagar.
Tiden går fort och Sandborg har ett ganska pressat schema. Informationsbefälet på 30:e hemvärnsbataljonen i Linköping – fänrik Joanna Sjölander – puffar lite försiktigt på mig. Fler väntar på att få träffa rikshemvärnschefen, så jag tackar för mig men innan vi skiljs åt vill Sandborg säga något viktigt, om frivilligheten.
– Jag ser skillnaden jämfört med andra länder som byggt upp hemvärn på plikt. De är duktiga, men det engagemanget och den viljan som finns att göra något extra är helt unikt för frivilliga förband som det svenska hemvärnet.