Ledarkrönika Norrköpings kommun har gått ett litet steg närmare införandet av ett tiggeritillstånd, enligt den så kallade Eskilstunamodellen. Det innebär att det krävs ett tillstånd för passiv pengainsamling. Något som beviljas av Polisen, efter en viss pappersexercis och avgift.

Under måndagen sammanstrålade kommunstyrelsen och inför mötet konstaterades att det fanns en politisk majoritet för ett tiggeritillstånd i Norrköping. Till Sveriges Radio sade kommunstyrelsens ordförande Lars Stjernkvist (S): ”Vi säger i princip ja, men vill låta det gå några månader innan införandet för att se hur det faller ut i Eskilstuna.”

På pappret kommer förslaget om ett tiggeritillstånd i Norrköping från Sverigedemokraterna. Men idén kan ha sitt ursprung i en krönika i Borås Tidning författad av Lars Stjernkvist. Den 7 februari 2018 skrev Stjernkvist att modellen i Eskilstuna ”är banne mig det hittills mest konstruktiva förslaget jag hört talas om för att få ett slut på en helt oacceptabel företeelse i vårt land.” Några månader senare, i juni, lämnade SD in en motion till kommunfullmäktige som föreslog just det som Lars Stjernkvist uttalat sig gillande om. Den som skrivit under motionen var riksdagsledamoten Markus Wiechel (SD).

Om utformningen av SD:s motion kan noteras att stor tonvikt läggs vid vad statsminister Stefan Löfven (S) och finansminister Magdalena Andersson (S) har sagt om tiggeri i Sverige. Det pekar på att SD vill pröva Socialdemokraternas och Stjernkvists vilja i frågan. Kanske är den strategin nationellt uttänkt. Den spelteoretiskt lagda kan vidare fråga sig om Socialdemokraterna i Norrköping har väntat ut att ett annat parti ska lägga förslaget om tiggeritillstånd, för att S inte ska vara det parti som tar initiativet.

I sak är dock inte de politiska turerna kring förslaget det som är väsentligt. Viktigare är om ett tiggeritillstånd är en bra lösning på det problem som många kommuner ser.

Tillståndsplikt för passiv pengainsamling är en mildare version av tiggeriförbud, men kanske mest i språket. I strikt mening rör det sig inte om ett förbud, även om det närmast kan bli det.

Den som ansöker om att få tigga behöver uppvisa giltig identitetshandling. Att visa id-kort är dock svårt för många av de nu aktiva tiggarna. Många av dem är bulgariska och rumänska romer, som saknar personnummer och giltiga id-handlingar.

Vad är då alternativet till ett tiggeritillstånd, om utgångspunkten är att den nuvarande situationen behöver hanteras? En annan modell är det raka tiggeriförbud som har införts på ett par avgränsade platser i Skånska Vellinge. Det som talar för ett rakt förbud är att det med önskvärd tydlighet inte formaliserar tiggeri som aktiviteten. För när myndigheterna ger tillstånd till tiggeri skapar det i förlängningen frågor om aktivitet kan ses som en rimlig källa till försörjning – vilket den inte bör vara.

Tiggeritillstånd kanske klingar snällare än ett förbud, men lär inte vara det. Ett tillståndskrav innebär att myndigheterna ger sitt aktiva godkännande till att människor försörjer sig på att tigga.