Krönika Hon hade arbetat i två år på företaget när den kvinnliga chefen sade: Du måste ta ett kliv tillbaka. Du tar för mycket plats! Politikern var känd för att avverka medarbetare på löpande band. En dag kom hon till den kvinnliga underordnade hon pressat särskilt hårt senaste tiden och sade: Det finns en särskild plats i helvetet för kvinnor som inte hjälper varandra.

De utsatta kvinnorna i berättelserna kunde vara jag. Eller min kvinnliga granne. Eller vilken kvinna som helst, faktiskt.

För även i världens mest jämställda land kan fortfarande alla kvinnor jag känner identifiera sig med situationer som dessa. Och redan det faktum att en människa försöker trycka ned en annan är allvarligt. Ännu värre då att se kvinnor – dessutom om de påstår sig brinna för jämställdhet – som mitt i en mansdominerad värld, förminskar andra kvinnor som uppfattas som hot eller konkurrenter.

Hur kan vi uppnå jämställdhet, när vi själva sätter krokben för varann? Ofta pekas männen och deras överordnade ställning ut som fienden och orsak till kvinnornas lägre livsinkomst, sämre folkhälsa och mindre egenmakt. Men sanningen att säga, med sådana ”vänner” som ovan, behöver vi kvinnor inga fiender.

En del säger att en stark kvinna inte tål en annan stark kvinna. Det vill jag hävda inte är en korrekt beskrivning. Den kvinna som inte tål en stark kvinna i sin närhet är inte stark, utan svag. I självkänslan, alltså!

Och männen runt oss, de flesta av dem också för jämställdhet, förstår inget av detta. Såklart! För de tar det inte personligt, eller tvivlar på sitt egenvärde när någon annan är riktigt bra.

För dem är en annan driven man en sporre i tävlan om att vinna – framgång, pengar, kärlek eller vad det nu må vara! Mannen har under hela människans existens tränat på att kämpa sida vid sida och dra nytta av varandras styrkor som jägare, krigare och hövdingar. Makten har varit en självklar tillgång de kunnat dela sinsemellan.

Först för hundra år sedan fick kvinnor i Sverige rösträtt och myndighet. Dessförinnan hade kvinnans makt legat i att som gift ha makt över mat, barn och hem – en kvinna, ett hushåll. Som släkte är vi därmed betydligt mer otränade att ta och dela makt än män.

När du läser denna krönika har internationella kvinnodagen redan passerat. En dag räcker inte långt, vi behöver göra varje dag till en kvinnans dag – hur lyfter vi fram våra döttrar och andra unga flickor? Hur bemöter vi våra medsystrar, varje dag? Som någon som får delta på nåder när det finns utrymme, eller som någon som självklart har sin rättmätiga plats?

Virginia Woolf’s kända titel är inte mindre aktuell idag än när den publicerades för nittio år sedan. På gott och ont, för å ena sidan är det självklart att kvinnor ska få ha och ta sitt eget utrymme. Å andra sidan, ska vi eftersträva ett ”eget rum” när det egentligen är att tillåta utrymme för fler i samma rum som vi behöver?