Alla partier har sina kriser, det vet inte minst vi som har upplevt Sahlin/Juholt-epoken inom socialdemokratin. Just nu verkar det snurra mest kring Moderaterna.

I Norrköping svängde pendeln extra vilt när oppositionsrådet Sophia Jarl (M) på några dagar svängde från att kräva den socialdemokratiske KS-ordföranden Lars Stjernkvists avgång till att vilja samregera!

Nationellt initierade M samtal om gängkriminaliteten och ville nå bred enighet. Ändå hoppade de av samtalen, trots att de tänker rösta för alla förslagen. M surar för att de av sin lista på ytterligare förslag ”inte ens fick igenom hälften”. Men det är väl inte så illa för ett parti med stöd av mindre än en femtedel av väljarna? C-ledaren Annie Lööf kritiserade M och KD för att inte ha ”modet” att nå ett avtal.

Saken blev inte bättre av att partiledare Kristensson tog solsemester mitt i hetaste budget- och förhandlingsperioden för att kändisfesta vid Medelhavet. I riksdagen hotar nu strid om formaliteter kring M-förslagen som kan fördröja besluten, istället för den hett eftersträvade enigheten och snabba handlingskraften.

Förre M-riksdagsledamoten Gunnar Axén kallade en sjukvårdsanställd för ”parasit” när hon krävde en mera rättvis skattepolitik, trots att han själv får bidrag från riksdagen. I våras fick riksdagsledamoten Erik Bengtzboe, känd för sin jakt på bidragsfuskare, avgå efter – just det – bidragsfusk! Sakta krackelerar den folkliga fasad M försökte bygga upp som ”det nya arbetarpartiet”.

Försöken att bygga en image som välfärdsparti fick också sina sprickor när MUF-ordföranden Benjamin Dousa föreslog att försörjningsstöden ska ersättas av matkuponger, för att inte pengarna ska gå till ”lyxkonsumtion”. Den modellen skrotades klokt nog i mitten av förra seklet. Inte gjorde det välfärdsimagen bättre när den moderata popcornmaskinen poppade upp förslag som söndagsöppet på Systembolaget. Lokalt har M till exempel i Staffanstorp föreslagit avskaffande av kommunala musikskolan.

Dousa protesterade dock mot partivännernas stöd för att göra Sölvesborg till ett SD-paradis, när första beslutet blev att vägra hissa regnbågsflaggan i samband med Pride. Lokalt har M backat upp till exempel totalt flyktingstopp i trots mot bosättningslagen och att censurera ”utmanande samtidskonst”.

Partiets förslag om sänkt bensinskatt kommenterade förre moderatministern Odenberg: ”Det här är populism av värsta sort. Så vinner inget parti långsiktigt förtroende.”

En som ofta möter seriösa moderater djupt engagerade i vård-, skol- och välfärdspolitik undrar bekymrat vart deras parti är på väg. Hur ska man slutligen orientera sig i landskapet mellan moderaternas mest framgångsrika period någonsin, de åtta åren av liberalt Reinfeldtstyre 2006-14 som numera få vill kännas vid, och den konservativa pressen från KD och SD som tillsammans nu är klart större än M?

Fem års förvirring verkar inte ha nått sitt slut.

Göran Färm

f d Europaparlamentariker (S)