Det blåste rejält i palmernas stad i Skåne på vägen hem från puben Tre Lyktor. Klockan hade precis passerat midnatt till onsdagen den 28 september 1994 och Trelleborgs FF hade ett par timmar tidigare på Vångavallen blivit Skrälleborg i hela Europa. Lilla TFF skickade stjärnspäckade Blackburn – med manager Kenny Daglish och ett av Englands bästa anfallspar i Alan Shearer och Chris Sutton på topp – ut ur gamla klassiska UEFA-cupen.

Jag minns, än i dag, några rader från min krönika då.

"Löpsedlarna i den skånska staden dominerades stort av TFF:s stora kväll och den största matchen i klubbens historia. Det kändes speciellt på min promenad till arenan, men rubrikerna blir än större, bredare och lyckligare i dag över hela landet av skrällen."

Jag och Sverige gick och la sig med känslan.

Vi vaknade upp i total chock och sorg.

Nyheten, den så ofattbara, om katastrofen på Östersjön och M/S Estonias förlisning är för evigt en del av vår historia och själ. Vi, fotograf Michael Svensson och jag, gick längs kajen i hamnen i Trelleborg på väg mot bilen under morgonen och såg hur Polenfärjorna skulle lägga ut precis.

Vi gick med samma bedövande tanke. 

Vi sa knappt ett ord på de dryga 50 milen hem utan lät radions stilla musik var ett sällskap utan tröst.

 

Det är en sån där befriande vacker dag med sol, vita tunna moln och en vacker, glittrande ström, när jag sitter, 25 år senare, vid Estoniamonumentet i Carl Johans Park. Monumentet står där, för alltid, vid Strömmen mellan Saltängsbron och Ringborgska Huset. Jag läser tyst namnen på minnsplaketten. 61 människor (varav 54 pensionärer från vår lokala PRO-förening) från Norrköping, Linköping, Finspång och Söderköping fanns bland de 852 personerna omkom i den svåra stormen den där hemska natten.

Jag kände, precis som många av oss, några och var bekant med andra.

Vi blev alla ett i sorgens stund.

På den höga sockeln vilar Norrköpingskonstnärens Bo Olls skulptur, som är gjord av brons och granit, som var och ett står upp och emot tidens tand. Det är segel, stora segel, som sträcker sig mot den blåa himlen och ger människan ett visst hopp. 

Bo Olls tanke är lika levande nu som då.

Vi uppmärksammar 25-årsdagen av Estonias förlisning med ett reportage, där Kerstin Alm berättar om sina föräldrar Gun och Sölve Alm, som följde med Estonia ner i djupen. Zachary Alm, som föddes två veckor efter förlisningen, var med vid mötet vid monumentet den här dagen. Han fick aldrig träffa sin mors farföräldrar, men har upplevt historien på sitt sätt.

 

Det är en speciell höst och vinter i år, där vi återigen påminns om stora, dramatiska och historiska nyhetshändelser, som skakade om vår vardag och världsbild. Det är 25 år sedan Estonia förliste. Det är 30 år sedan Berlinmuren föll. Det är 15 år sedan tsunamikatastrofen. 

Många av oss kan berätta var vi var just då, vad vi gjorde och vad vi tänkte allra först, när en stor nyhetshändelse nådde oss och förändrade historien för alltid.

Som den här dagen för 25 år sedan.