Det var så de historiska vingslagen svepte genom hus och över torg, när jag letade mig fram genom folkmyllret på min första dag under veckan i Valdemarsvik. Det var inte för inte bilen tog mig de dryga fem milen från Norrköping just den här dagen, när hela Valdemarsvik var på fötter och skapade en känsla av något mer.

Oktobermarknaden, som tydligen har sina anor tillbaka ända till i början av 1600-talet, gör något med folket och stämningen.

Det hotande mörkret, den kalla vintern och en längre väntan på sommaren stannade – i alla fall tillfälligt – av, när folket fyllde gator och torg från tidig förmiddag och ramade in en alldeles strålande höstdag.

"Har ni det så här varje onsdag i Valdemarsvik?", frågade en tillfällig gäst i kassan på Lilla Blå på Storgatan.

Det hade varit något det.

Så har vi det här med Valdemarsviksandan, som letat sig ut och långt förbi kommungränsen längs E 22.

 

Valdemarsvik blev av två olika skäl, ett dåligt och ett gott, hela Sveriges angelägenhet när riksmedia hittade till staden vid Valdemarsviken i den östgötska skärgården inom loppet av några veckor. 

När kommunen valde att stänga skolorna en dag på grund av hot skakade det om en hel bygd och gjorde många oroliga och osäkra med fler frågor än svar. Det var det dåliga skälet.

När den trogna kundkretsen saknade en stamgäst vid lunchbordet flera dagar i rad klev Valdemarsviksandan in och löste gåtan. Gästens rollator hade blivit stulen i entrén till huset där han bor. Han kunde helt enkelt inte ta sig till Lilla Blå, men caféägaren Tony Serrano fixade en insamling bland stamgäster och företagare och köpte en ny rollator. Det var det goda skälet.

"Efter fem" i TV 4 fångade upp den här historien via Norrköpings Tidningar i Sverigesvepet och ringde upp en förvånad Tony Serrano.

– Jag kunde aldrig tro det skulle bli sånt liv om det. Vi gjorde bara det alla borde göra i samhället. Det var ingen stor sak. Vi visade medmänsklighet och hjärta, säger Tony och rycker lite på axlarna.

– Här vågar man ta sig tid att prata med varandra. Jag hade svårt med det i början, när vi flyttade hit från Norrköping. Jag såg inte charmen och värmen i det utan ville att allt skulle gå snabbt. Jag vet mycket bättre i dag. Valdemarsvikandan borde finnas överallt. Vi borde lyfta fram den ännu mer och vara stolta över den. Du borde skriva mer om den, tycker Tony i nästa andetag.

Jag pratade också med Maria Rolf, sångerskan i Titanix, om just det över en lunch och frågade...

Vad är Valdemarsviksandan?

– Gemenskap. Alla ser alla. Här hälsar och bryr vi oss. Valdemarsvik är inte större än så, säger hon.

 

Jag hänger kvar några dagar i början nästa vecka i Valdemarsvik och vågar mig kanske på, om andan faller på och stjärnorna står rätt, en tur på mina alldeles färska rullskidor i hopp om ett bättre stavtag inför vinterns stora utmaning i skogarna runt mellan Sälen och Mora. Jag fick hjälp av Oskar Svärd, som vunnit Vasaloppet tre gånger, med både skidor och teknik vid ett besök hemma hos honom tidigare i veckan, men det är en helt annan historia.

Låt oss skriva några andra historier om Valdemarsvik först. Jag har egentligen inte varit så ofta i Valdemarsvik, men det finns massor att berätta om Valdemarsvik, Gusum, Gryt, fiskarna ute i skärgården, Grännäs, kyrkan och 100-årsjubilaren Waldemarsviks IF.

Vi kan lägga till Valdemarsviksandan till den listan.