Nederlaget i Afghanistan gör minnet särskilt bittert

Istället för att få sätta punkt på kriget mot terrorismen, kommer detsamma att fortsätta plåga Joe Biden, USA och världen.

Joe Biden, ännu en misslyckad president.

Joe Biden, ännu en misslyckad president.

Foto: Evan Vucci/AP/TT

Ledarkrönika2021-09-11 06:00
Det här är en krönika. Åsikterna i texten är skribentens egna.

Den tjugonde årsdagen av terrorattackerna mot USA 11 september 2001 skulle också bli en slutpunkt. Talibanerna var om inte besegrade så åtminstone tillbakaträngda, Usama bin Ladin död sedan många år och kriget i Irak avvecklat. Nu skulle också den militära insatsen i Afghanistan avvecklas. Senast 11 september 2021 skulle de sista trupperna lämna landet – i god ordning.

Så blev det som bekant inte. Den amerikanske presidenten Joe Bidens förhoppningar om ett triumfatoriskt uttåg förbyttes i ett förödmjukande nederlag, en kaotisk evakuering och talibanernas återkomst till makten i Afghanistan. Visserligen kan man hävda att det senare i sig påvisade hur långsiktigt hopplös situationen var och att Förenta Staterna inte gärna kunde stanna hur länge som helst, att afghanerna så att säga får skylla sig själva.

Det senare låter ju onekligen hänsynlöst, men ungefär så grovt uttryckte sig faktiskt Biden efter utträdet. Uppenbarligen är det så att afghan lives don't matter för presidenten.

Biden är emellertid inte någon kallhamrad machiavellist. Han är bara en dålig president. Kanske till och med sämre än företrädaren och det säger ju inte lite.

Vad värre är, Biden förefaller helt omedveten om hur misslyckad hans politik i Afghanistan blivit. Han försöker fortfarande framställa uttåget som någon sorts framgång och när han ändå konfronteras med uppenbara misstag lägger han skulden på andra. Det är faktiskt ynkligt, fast möjligen också uttryck för något allvarligare.

Vissa meningsmotståndare har redan "anklagat" presidenten för att lida av begynnande demens, men det elakaste angreppet står förmodligen RT (tidigare Russia Today) för, som jämfört Biden med den åldrande sovjetledaren Leonid Brezjnev. Det obehagligaste med den parallellen är dock inte det illasinnade nålsticket, utan att det faktiskt går att se vissa likheter i uppträdande.

Allt detta gör årsdagen av elfte september 2021 särskilt bitter. För även om det var så att det afghanska statsbygget drogs med stora problem är det ändå bra enkelt att bortse från det militärt uppenbara – att talibanerna, framgångar på landsbygden till trots, verkligen stod långt från Kabul (både bokstavligt och bildligt) fram till för ett par månader sedan. Det räckte med några tusen soldater från USA och dess Nato-allierade för att faktiskt hålla talibanerna stången.

Därtill var det kaotiska evakueringen aldrig ofrånkomlig. En jämförelse med det sovjetiska uttåget 1989 kan vara på sin plats. Det skedde under helt ordnade former och därefter kunde den Moskvavänliga regimen i Kabul, med materiellt stöd från Sovjetunionen, hålla sig kvar vid makten under ytterligare mer än två år. Även vid en jämförelse med det successiva amerikanska tillbakadragandet från Vietnam, framstår Bidens exitstrategi som ett praktfiasko.

Under loppet av några veckor kastade Biden, helt medvetet, ut mycket av vad som med blod, svett och tårar (och enorma ekonomiska ansträngningar) uppnåtts under två årtionden. Att manegen redan krattats av företrädaren Donald Trumps huvudlösa utrikespolitik gjorde förstås inte saken bättre.

Talibanerna är tillbaka vid makten och vissa hoppas att de denna gång åtminstone ska vara lite mer civiliserade. Det är de säkert. Lite.

På samma sätt är risken för nygammal terrorism à la al-Qaida kanske lite mindre den också. Förhoppningsvis är Förenta Staterna (och vi i Europa) lite säkrare än för tjugo år sedan. Lite.