Den ryske tsaren Alexander III konstaterade en gång att "Ryssland har bara två allierade – dess armé och dess flotta". Snart kan hans sentida efterträdare som rysk självhärskare Vladimir Putin befinna sig i en liknande situation. Och i båda fallen är det som ytligt kan framstå som stursk självtillräcklighet bara uttryck för misslyckad diplomati.
Detta kan verka överraskande, givet hur goda relationerna är mellan Moskva och Peking. Sant är de båda stormakterna på senare år kommit varandra allt närmare, med den västerländska demokratin som gemensam ideologisk fiende. Fast det innebär inte att allt är frid fröjd.
Även om Kina just inlett en gemensam marinövning tillsammans med Ryssland (till råga på allt därtill med iransk medverkan), har Peking varit relativt försiktigt i sitt retoriska stöd till Moskva under det pågående krigshotet mot Ukraina. Det har flera orsaker, varav den mest omedelbara är det förestående OS i den kinesiska huvudstaden.
Dessa propagandaspel kritiseras redan hårt i väst, samtidigt som regimen uttrycker sig hotfullt mot idrottarna (med ospecificerade straff om de uttalar sig politiskt) och corona lägger naturligtvis därtill en viss sordin på stämningen. Fast när OS-elden har tänts brukar världens intresse för mänskliga rättigheter plötsligen väga långt mindre än de egna nationernas idrottsliga framgångar.
Ett storkrig i Östeuropa riskerar att förstöra allt detta. Då kommer allt intresse att ligga på Ukraina och Kinas president Xi Jinping kommer samtidigt att känna ett visst tvång att ställa upp på Putins sida. Kommer spelen ens att kunna slutföras som planerat, eller kan man till exempel tänka sig att vissa länder på stående fot lämnar Peking? Hur som helst är idrottsfesten (om än aldrig så kulissartad) hotad.
Dessutom ligger det knappast i Kinas intresse att relationerna med USA försämras ytterligare. I Peking noteras naturligtvis hur kraftfullt eller svagt Washington agerar i relation till Moskva. Det finns paralleller mellan Ryssland och Ukraina samt Kina och Taiwan. Den amerikanska reaktionen nu kan därför få storpolitiska återverkningar också på andra sidan jordklotet.
Samtidigt finns det också skillnader. Medan Taiwan aldrig formellt förklarat sig självständigt, är Ukraina sedan 1991 en erkänd stat vilken som helst. Och under andra omständigheter driver Peking ickeinterventionslinjen hårt. Stater ska inte lägga sig i varandras "inre" angelägenheter. Fast en stat kan inte lägga sig i sin grannes angelägenhet mycket mer än att inleda ett anfallskrig mot densamma.
Redan i dag är Ryssland mer beroende av Kina än tvärtom, på alla möjliga sätt. Kina är fortfarande en stormakt som växer. Möjligen kan man säga detsamma om Ryssland i vissa aspekter, men även om Putin gärna vill inbilla sig något annat kommer hans aggressiva utrikespolitik aldrig att utmynna mer än i ett andra klassens imperium, om ens det.
Det tar sig också uttryck i att Kina tar för sig, ibland också när det kommer till frågor som Putin brukar betrakta som sin egen bakgård. Sålunda har Peking investerat friskt i Serbien, på ett sätt som Kreml knappast tigit stilla om i den stund det handlat om USA. Nu har Putin inget val.
En anledning till Rysslands anmärkningsvärt snabba ingripande till den sittande kazakiska regimens fromma nyligen (efter att Kreml inledningsvis uttryckt sig ganska försiktigt) kan ju också vara att man ville garantera sig om att samma regim vände sig till Moskva för hjälp – inte Peking. Med tanke på att Kazakstan tidigare balanserat mellan Ryssland och Kina, måste man ändå säga att utvecklingen egentligen är till Pekings nackdel.
Diktaturer låter emellertid omvärlden gissa och dessutom ligger det naturligtvis lika lite i Xis intresse som Putins att demokratiska revolutionsförsök lyckas. Samarbetet mellan Moskva och Peking gynnas av misstron mot all demokrati, fast det innebär inte att man för den skull drar jämnt. Putin ska nog inte vara säker på att han alltid kommer att vara populär i den kinesiska huvudstaden.