Insändare En likvärdig skola är ett ständigt återkommande ämne för diskussion. Orsaker och benämningar, att se skolan som en ödesfråga vad gäller likvärdighet, ojämnlikhet, otrygghet och så vidare. Men debatten leder inte framåt. Botemedlet anges som fler lärare, högre löner, mer stödpersonal såsom mentorer, assistenter, kurator, vårdpersonal, specialpedagoger eller speciallärare, och som sista alternativ att stänga problemskolor. Detta har prövats, men tycks inte få önskat resultat.

Skolan har i alla tider speglat det samhälle vi lever i. Det förändras över tiden. Därför är det hög tid att sluta beskylla skolan för brister som den inte är orsak till. Att vända utvecklingen enligt vissa är att gå tillbaka till kommunala beslut om vilken skola elever ska gå i och helst inte någon privat. Men den viljan finns ofta inte. De flesta barnfamiljer gör medvetet val av skola, kommunal- eller friskola. Vissa privata skolor har köer för de anses ge en god utbildning.

Frågor som bör diskuteras är vad menas med en likvärdig skola? Vad blir resultatet av de stora summor pengar som politiker har satsat och ytterligare vill satsa? Ojämlikheten finns i stället i viljan till en god skola för alla barn och förmågan att verkställa den. Det behöver bli ett slut på de skolexperiment som under flera år förekommit. Vi behöver en likvärdig lärarutbildning över landet. Alla lärare behöver minst 20 högskolepoäng i specialpedagogik och därmed en social kunskap.

Vi behöver inte flera titlar hos personalen i skolan. Vi behöver en god ledarkunskap hos rektorerna. Det behövs befattnings beskrivningar för rektorer och samtliga lärargrupper. Nu utgår man ofta från det som för stunden krävs. När kunskapen brister söker man sig till olika ”verktyg” för att lösa elevens dilemma. Alla rycker in där det behövs, ibland utan kunskaper. Det behövs en samsyn hos lärarpersonalen om hur undervisningen bedrivs. Det är inte flera vuxna i skolan som ger resultat utan fler lärare med en rätt utbildning.