INSÄNDARE Enligt Kalla faktas program om barn som är ofrivilligt hemma från skolan, finns det 5 500 ”hemmasittare”. Ett av de barnen är mitt, hon är 17 år och har varit hemma större delen av sin skoltid. Hon började vara hemma allt mer i 4:an, då skolan inte kunde möta hennes behov. Mentorn sa vid flera tillfällen att min dotter var det stora problemet i klassen och att hon var tvungen att anpassa sig till skolans sätt att undervisa och inte tvärt om. Några år senare fick min dotter sin autism och adhd-diagnos efter att för andra gången i sitt liv gått in i den berömda väggen.

I Norrköpings skolas uppdragsplan framhåller man vikten av ett 1-20 års perspektiv, där områden som trygghet och kunskap står i centrum. Jag vet inte om jag ska skratta eller gråta? Hur kan det vara möjligt i Norrköping idag att det finns ungdomar som har varit ofrivilligt hemma i nästan sex år av sin skoltid på grund av att skolan misslyckats göra de anpassningar som behövs. Min dotter har en önskan, samt kapacitet för att kunskapsmässigt klara högskolebehörighet, men hon klarar inte av gymnasieskolans upplägg av studier.

Att vara förälder till ett hemmasittande barn är extremt tufft, du tvingas förklara, försvara och slåss för rättigheter, ditt barns mående, samt leva med den ständiga stressen och oron som gnager i dig. Utöver detta ska syskon ha sitt, ett hem och jobb ska skötas.

Vist har vi fått en del stöd genom åren, men stödet bygger allt som oftast på enskilda individers engagemang och kompetens. Vi har med andra ord haft ”tur” att träffa dessa människor.

Genom alla skolår, så har vi träffat en handfull lärare/pedagoger som har gjort skillnad och gett de möjligheter som behövs för att min dotter ska kunna vara i skolan.

Jag vill särskilt lyfta fram en fritidspedagog i lågstadiet som gav trygghet, utmaningar och krav på precis rätt nivå. Min dotter blev sedd för den hon var och fritidspedagogens främsta knep var att motivera och styra med hjälp av humor. Hur svårt ska det va?