Insändare Angående ”Vilka bidrag är mer lönsamma än arbete?”, NT 25/10.

Robert Höglund framställer i sin insändare Moderata Ungdomsförbundet och Moderaterna på ett sätt som får mig att undra om han någonsin umgåtts med en medlem i vårt parti. Moderata Ungdomsförbundet har 13 597 medlemmar, men jag tror faktiskt inte att en enda av dessa tycker att söndagsöppet på Systembolaget vore ”den ultimativa friheten”. Att alla moderater, ”gamla som unga”, därtill skulle vara ”rörande överens” om att bidrag är det allra största hotet mot det svenska välfärdssamhället är en förmodligen medveten vantolkning. Icke desto mindre förtjänar läsaren svar både om alkoholmonopolet och bidragssystemet enligt Höglunds frågor.

Till att börja med påstår han att alla vetenskapliga undersökningar pekar på att en ökad tillgänglighet av alkoholvaror ökar missbruket. Detta är helt enkelt inte sant. Så sent som i våras presenterade Expertgruppen för studier i offentlig ekonomi (ESO) en rapport som visade att det svenska alkoholmonopolet inte bidrar till minskad alkoholkonsumtion.

Till frågan om alkoholmonopolets vara eller icke vara bör också en principiell fråga ställas. Har svenskar sämre karaktär än tyskar? Fransmän? Italienare? Knappt något annat demokratiskt land har monopol på försäljning av alkohol. Varför behöver just svenskar ha staten som förmyndare när alla andra bevisligen klarar av att hantera den frihet som ett slopat alkoholmonopol innebär?

Så till frågan om bidragssystemet där Robert Höglund undrar vilka bidrag som gör det olönsamt att arbeta. De bidrag som går att stapla är försörjningsstöd, barnbidrag och bostadsbidrag. Enligt Riksdagens utredningstjänst kan en fyrabarnsfamilj med hög hyra genom bidragsstapling få drygt 33 000 kronor i månaden. Om en av föräldrarna börjar arbeta i ett låglöneyrke minskar den samlade inkomsten något och om båda börjar jobba heltid ökar den bara marginellt. För en nyanländ familj kan siffrorna bli liknande med etableringsersättning, etableringstillägg, bostadsbidrag, barnbidrag och underhållsstöd.

Visst är detta ytterlighetsfall – lyckligtvis är det för de flesta inte mer lönsamt att gå på bidrag än att arbeta – men skillnaden mellan bidrag och jobb måste bli större. Både för att det ökar drivkraften till arbete men också för att det är rättvist med en påtaglig skillnad i plånboken när man försörjer sig själv.

Detta visar dels att bidragsnivåerna behöver sänkas, men också vikten av ytterligare jobbskatteavdrag. Det ska alltid löna sig att gå från bidrag till arbete.