Snart infaller allhelgonahelgen, en helg som under de senare decennierna har blivit viktigare och viktigare. Vi minns och hedrar de döda. Gravljusen tänds och inför helgen vill många göra det vackert kring sina näras och käras gravar.

När Sifo förra året på uppdrag av Svenska kyrkan ställde frågor om allhelgonahelgen visade det sig att hälften av alla svenskar skulle besöka en kyrkogård.

I kyrkorna samlas människor för minnesgudstjänst och tänder ljus i ljusbärarna. Många kyrkor håller extra öppet inför helgen och de som kommit för att pynta gravar kan sitta ner en stund, kanske dricka en kopp kaffe och prata med andra i samma ärende. Ljusen lyser upp i mörkret men inte bara där, i den virtuella ljuständningen på Svenska kyrkans bönewebb (www.svenskakyrkan.se/bonewebben) tänds extra många ljus i allhelgonatid.

Allhelgonahelgen har blivit en allt viktigare högtid – ett av många tecken på att vi lever i ett post-sekulärt samhälle. Vi inser att livet är ändligt, och att vi behöver stanna upp inför detta. Döden är inte bara ett medicinskt tillkortakommande, något som kunde ha undvikits. Döden är en del av livet. Så gott att vi då har en helg som synliggör döden.

När döden inte längre smygs undan skulle man kunna tänka sig att vi blir bättre på att hantera sorg. Men här är vi fortfarande lite handfallna. I nämnda Sifo-undersökning uppgav sju av tio att de inte visste vad de skulle göra eller säga till en person i sorg. Men glädjande nog uppgav hela 95 procent att man vill vara ett stöd.

Här har kyrkan en skatt i den rika erfarenheten av liv och död, av berättelser som ger perspektiv på döden. Berättelsen om Jesu uppståndelse är den främsta av dem. I vår kyrkas skatt finns böner ur förtvivlans djup som ofta ger igenkännande, ibland tröst och inte sällan hopp.

I sorgen har vi både likheter och olikheter: någon har nyligen förlorat en anhörig, för någon annan har åren gjort minnet av den bortgångne mindre smärtsamt. Men oavsett om dödsfallet fortfarande är ett öppet sår eller har hunnit läka så kan vi mötas – och det vill vi, särskilt under allhelgonahelgen. Vi räcker ut handen till varandra i sorgen, för det är en av de djupaste mänskliga erfarenheter. Den delas, förr eller senare, av alla.

Något som varit till tröst för många är de ljusbärare som finns i nästan alla kyrkor. Traditionen är inte så gammal som man kan tro, i år fyller ljusbäraren 50 år. Initiativtagare var Martin Lönnebo, senare känd som biskop i Linköpings stift, en av mina företrädare. Han gav ljusbäraren namnet ”Folkförsoningens träd”, en symbol för samhörighet mellan människor och inte minst hopp.

Inför årets allhelgonahelg har Martin Lönnebo skrivit en bön, med utgångspunkt från Johannesevangeliets femtonde kapitel. Jag vill gärna dela de inledande orden med dig som läser detta:

”Ljus, ljus, ljus. Du är stam, vi är grenar. Vi i dig, du i oss. Kärlek, glädje, frid. Ljus, ljus, ljus.”

Gud välsigne dig och din allhelgonahelg.

Martin Modéus

biskop i Linköpings stift