I en nyhetssändning på SVT 23/10 framträdde en advokat som försvarat en artist som hotat en polisman i tjänst till livet i en rappad text.
Rapparen dömdes av hovrätten helt riktigt till fängelse (men bara villkorligt, vilket är förvånande i sig). Advokatens uppgift var naturligtvis att försvara rapparen i rätten, men han nöjde sig inte med det utan framförde i media sin upprördhet över domen, som han ansåg vara ”ett allvarligt hot mot yttrandefriheten”.
En advokat ansluten till Sveriges advokatsamfund ställer sig alltså upp i tv och hävdar på fullt allvar att det bör ingå i yttrandefriheten att offentligt hota en polis under tjänstgöring till livet om man gör det i en rappad text, för då är det ”kultur”.
Hur tror advokaten att den kvinnliga polis (som gjorde sitt jobb för att skydda människor) mår? Hur tror advokaten att hennes familj mår?
Om man drar konsekvenserna av vad advokaten anser, räcker det alltså att sätta en melodi till hotet för att helt lagligt kunna hota en medmänniska till livet. Hur skulle advokaten själv reagera om någon hotade skära halsen av honom till tonerna av någon lämplig melodi? Det skulle ju innebära betydligt mer kultur än ett entonigt upprabblande av ord, så att kriminalisera det skulle vara ett om möjligt ännu större hot mot yttrandefriheten.
Eller skulle det vara ett privilegium bara för artister att lagligt få dödshota människor? Var går i så fall gränsen för ”artist”? Om den här åtalade skulle räknas måste gränsen bli ganska vid.
Vi talar idag mycket om den ökande kriminaliteten och alla är överens om behovet av fler poliser för att skydda oss. Kanske skulle vi också ägna en tanke åt våra polisers arbetsförhållanden och behov av stöd för att klara sitt både svåra och farliga arbete. Att legalisera artisters rätt att offentligt dödshota dem skulle knappast befrämja rekryteringen till polisyrket.
Det skulle vara intressant att höra rättsväsendets och advokatsamfundets syn på den här frågan.
Sten Lennquist