Tamdjursägare ofta positiva till varg

Fårnäringen ökade mellan 2000 och 2018 med hela 50 procent i de län som har mest varg i Sverige, skriver Svenska Rovdjursföreningens företrädare i ett replik till krönikören Edvard Hollertz.

"Av tamdjursägare är de allra flesta jag träffar positiva – om de inte samtidigt är jägare", skriver Björn Ljunggren, regionansvarig i Östergötland för Svenska Rovdjursföreningen.

"Av tamdjursägare är de allra flesta jag träffar positiva – om de inte samtidigt är jägare", skriver Björn Ljunggren, regionansvarig i Östergötland för Svenska Rovdjursföreningen.

Foto: Malin Hoelstad/SvD/TT

Debatt2019-11-20 05:00
Det här är en debattartikel. Åsikterna i texten är skribentens egna.

I en krönika på NT:s ledarsida 13/11 diskuterar Edvard Hollertz vargetableringen i bland annat Östergötland ur tre perspektiv: 

1. Att opinionsläget för varg är positivt huvudsakligen i städer.

2. Att en orsak till den mycket omfattande tjuvjakten på varg är att ”bristen på inflytande har radikaliserat en del jägare.”

3. Att fårnäringen upplever problem.

Edvard Hollertz redovisar resultat ur en undersökning från SLU. Men han redovisar bara andelen positiva till varg, vilket lätt ger intrycket att alla övriga är negativa. På riksnivå är antalet positiva till varg 66 procent och antalet negativa 13 procent, återstående 21 procent är neutrala. Detta är en helt annan bild än vad media i allmänhet ger av opinionsläget. I till exempel Värmland och Dalarna är cirka 30 procent negativa och cirka 50 procent positiva till varg.

Jag är själv mycket ute i vargreviren. Jag försöker oftast tala med boende och andra som jag möter. Av tamdjursägare är de allra flesta jag träffar positiva – om de inte samtidigt är jägare.

Att jägarkåren (2,5 procent av Sveriges befolkning) skulle sakna inflytande är något som rimmar illa med vad vi inom naturvården upplever, nämligen att rovdjurspolitiken nära nog dikteras av jägarorganisationerna. Det sitter jägare på många beslutande positioner och ett utslag av jägardominansen är att Naturvårdsverket har beslutat att vargstammen har så kallad gynnsam bevarandestatus (den gräns där till exempel licensjakt kan beviljas) vid 300 vargar.  

Detta är ett rent politiskt beslut som saknar förankring i vetenskaplig forskning. Jag vågar påstå att alla forskare anser att en korrekt siffra borde ligga mellan 1 500 och 2 000 så länge det inte förekommer någon nämnvärd invandring av finsk/ryska vargar.

Många menar att fårnäringen är mer eller mindre dödsdömd om vargen tillåts breda ut sig. Men det finns utmärkta möjligheter att ha får i marker där det finns varg. Bästa beviset för det är att fårnäringen under perioden 2000–2018 ökade med hela 50 procent i det mellansvenska rovdjursförvaltningsområdet, det vill säga de län som har mest varg i Sverige.

Björn Ljunggren, regionansvarig i Östergötland för Svenska Rovdjursföreningen

Svar:
Björn Ljunggren bortser från en mycket väsentlig uppgift i sitt resonemang. Det antal vargar som riksdagen har beslutat ska finnas i landet är 170–270 stycken. Således är Naturvårdsverkets beslut om att det behövs minst 300 vargar knappast ett uttryck för en jägarkår som styr i det fördolda.
Angående fårproduktionens utveckling uteblir den uppenbara kontrollfrågan – hur stor hade ökningen varit om det inte funnits varg i området? Att vi i dag importerar ungefär 70 procent av lammköttet, samtidigt som konsumenternas efterfrågan ökar, visar att det finns outvecklad potential.

Edvard Hollertz