Efter artiklarna om sättet att spara pengar inom Norrköpings kommun kan jag inte låta bli att skriva några rader. Med erfarenhet som konsult och projektledare både inom privat näringsliv och statlig förvaltning med ansvar för projekt i 200-miljonersklassen förvånas man av bristen på läskunnighet och förmågan av att tolka avtal med dess konsekvenser.

Jag nämner nedan tre projekt: Utställningsskandalen, digitaliseringsaffären och Svärtinge skogsbacke.

Utställningsskandalen: Hur kan man skriva så ensidiga avtal, där risken ligger på kommunen? Om man läser ett sådant avtal med förutsättning att den inte kommer någon besökare, vilka kostnader får man då?

Digitaliseringsaffären: Att komma och skylla på att man skrivit på ett avtal eller gett klartecken utan att veta eller haft tid att sätta sig in i problematiken har man ju diskvalificerat sig själv för fortsatt förtroende!

Svärtinge Skogsbacke: Jag skrev en insändare om detta projekt i september 2016, men kommer tillbaka till detta senare.

Konsekvensen av kommunens agerande är nu att man tar till en drastisk svångremspolitik och försöker finna områden där man kan skära på grund av de två första projekten. Ett område som anses lämpligt av vissa politiker är våra vägföreningar.

Men det näringsliv som kommunen så gärna vill efterlikna hanterar inte frågor på det sättet. 
Tror någon att Volvo skulle sätta ett annat pris på en bil om man bor i ett visst område? Eller skulle ICA Maxi ta några ören mer för mjölken om man bor i Norrköpings innerstad? Nej, vi bör nog ha ett solidariskt gemensamt pris för den tjänst vi som kommuninnevånare förbrukar.

Men inom näringslivet räknar man med att man har en årlig rationaliseringseffekt på 1–2 procent, dvs. vi tillverkar fler varor på samma tid och kostnad. Borde vi inte ha samma effekt inom Norrköpings största arbetsgivare? Kommunen har 11 000 anställda enligt hemsidan. Det ger en årlig effektivitetshöjning med minst 110 personer om vi räknar lågt. Skall vi göra en besparing och säga upp dem? Det borde ge minst 50 miljoner i lägre personalkostnader.

Om nu våra politiker har försatt Norrköpings kommun i en prekär situation, så måste vi solidariskt lösa detta. Det är inte medborgarna i ytterområdena som har gjort digitaliseringsaffärer och skall stå för konsekvenserna! Det mest solidariska vi har för finansieringen är via skatten och inte via avgifter, för där har vi ingen bra fördelningsformel, även om politikerna bävar för en höjning. 

Så var det Svärtinge skogsbacke.

Här har ju våra politiker och kommunala tjänstemän satt upp ett prejudikat. På kanten av kommungränsen har ”vi alla Norrköpingsbor” ansvar för underhåll av gator och belysning. Man kallar det att området ryms under det ”kommunala paraplyet”. Har man hamnat där kan man känna sig säker, men det låter inte så solidariskt med en utvald exklusiv grupp som är befriad från ytterområdenas kostnader, vilka vägföreningarna i Svärtinge, Åby, Jursla med flera får bära. 

Kommer det nya området i Puksten att tillhöra det ”kommunala paraplyet” eller blir de diskvalificerade på något sätt? 

Vad skall vi göra? I dagsläget är det väl att demonstrera på gator i torg inom tullarna. Ställer vi oss på parkeringsplatsen vid Billbäcks Arena passerar det nog våra politiker obemärkt. Men vi har en chans vid nästa val!

Lars Eriksson, upprörd Svärtingebo