DEBATT Innan valet besökte två politiker med en stark feministisk agenda Norrköping. Jag syftar givetvis på Gudrun Schyman (Fi) och kultur- och demokratiminister Alice Bah Kunkhe (Mp). De är bägge feminister som har stor påverkan på samhällsdebatten. Problemet är bara att deras form av feminism är skadlig för den egna rörelsen. Det finns emellertid feminister som utgör humana krafter men som sällan kommer till tals.

Gudrun Schyman är en politisk förespråkare som ständigt kommer in på patriarkala strukturer och att dessa ser lika ut i hela världen. Det är bara det att hon har fel. Kvinnans ställning skiljer sig enormt mellan olika länder och kulturer. Sverige är tillsammans med exempelvis Norge och Kanada ett av världens mest jämställda länder. Det är absurt att jämföra oss med kulturer som exempelvis tillåter barnäktenskap och kvinnlig omskärelse.

Det som gör Gudrun Schyman till ett problem för feminismen är att hon aldrig nämner de absolut vidrigaste formerna av kvinnoförtryck annat än som en del av en global patriarkal struktur. Hennes undvikande från att tala om de värsta kränkningarna av kvinnor på jorden skapar en tystnad omkring dessa övergrepp. I stället för seriös dialog om de allvarliga oförrätterna som kvinnor utsätts för så blir det mest tjafs om små och ibland bagatellartade orättvisor i vårt land. Hos gemene man bidrar dessa ganska meningslösa diskussioner till ett ogillande mot feminismen i stort.

Alice Bah Kuhnke är en minister och som sällan verkar vara tillräckligt påläst. Hur ska man annars tolka somliga märkliga utspel i Kultur och demokratifrågor?

Alice Bah Kuhnke klädde sig i knytblus till stöd för Sara Danius i någon slags feministisk aktion. När hon senare insåg att manifestationer rörande den svenska akademiens göranden inte ankom en minister försökte hon slingra sig men skadan var redan skedd. Feminismen var förlöjligad.

I plenisalen fick Alice Bah Kuhnke frågor om den utländska finansieringen av moskéer i Sverige vars kvinnosyn ligger långt från vår kulturs lagar och normer. Hon bemöter frågorna med tal om religions- och yttrandefrihet och att våra lagar räcker för att sätta stopp för detta. Hon svarar dock inte på frågorna utan låter feminismen förlora på walkover.

När stadsteaterns förre chef Benny Fredriksson lämnade oss och Sverige hade förlorat en av sina största teaterpersonligheter sa Alice Bah Kunkhe ingenting. Ministerns tystnad i känsliga frågor gör henne ovederhäftig som feminist.

Jag kan efter valet konstatera att Gudrun Schymans parti marginaliserats och fått ytterst få röster. Detta kommer förhoppningsvis att ge utrymme för en sundare feministisk diskussion.

Att Miljöpartiet gick kraftigt bakåt i valet gör det föga troligt att Alice Bah Kuhnke kommer att stanna vid sin ministerpost. Vilket parti som än får posten så är min djupa önskan att ministern är en sann humanist. Det vore det bästa för feminismen och skulle förmodligen vara bra för alla.