Stora förändringar har skett i skolan under kort tid. 1991 kommunaliserades skolan, 1992 kom friskolereformen och 2011 den nya läroplanen Lgr 11. Förändringarna har genomförts med goda intentioner men resultatet har blivit att barn med särskilda behov hamnat i kläm. Detta har lett till att många barn inte klarar att hantera skolmiljön och de mår så psykiskt dåligt att de inte kan gå till skolan. I Norrköping genomfördes utöver detta en nedläggning av alla resursskolor 2016, vilket ytterligare försämrade möjligheterna för dessa elever.

Utbildningskontoret har, per delegation från utbildningsnämnden, haft i uppdrag att ta fram en rapport över hur stödet till eleverna i skolorna inom Norrköpings kommun skulle kunna organiseras i framtiden. Rapporten heter ”Organisation av stöd till barn och elever med behov av extraordinära stödåtgärder”. Efter återremittering går kontorets rapport åter upp till beslut i nämnden den 12/6. Vi har tagit del av rapporten och ger här våra synpunkter.

Utredningen föreslår en lokal områdesbaserad flexibel lösning på varje skola. Vi förstår resonemanget, men en förutsättning för ett bra genomförande är tillgång till lämpliga lokaler, personal med spetskompetens och utrymme för ett individcentrerat bemötande. Skolledarna behöver ekonomiska resurser och stödstrukturer för att tidigt kunna hitta bästa lösningen för varje elev. Som rapporten nämner är det också viktigt med kompetensutveckling av all personal. Hur avser utbildningsnämnden att stödet till rektorerna ska utformas i framtiden, så att skolorna står bättre rustade att möta barn med funktionsvarianter?

Malin Gren Landell har i sitt regeringsuppdrag ”Saknad! Uppmärksamma elevers frånvaro och agera” (2016) konstaterat att en fungerande skolgång är den viktigaste faktorn för barns utveckling och framtid. Konsekvenserna av frånvaron drabbar både elever och deras familjer. Attention har i en enkät sett att nära hälften av föräldrarna till barn med problematisk skolfrånvaro är eller har varit sjukskrivna på grund av skolsituationen. Ett barn som inte går i skolan kostar därför samhället både i resurser för insatser till barnet och på grund av sjukskrivna föräldrar.

Vi kan inte nog understryka vikten av att fånga upp barnen tidigt och gå in kraftfullt med åtgärder för att undvika att barnen blir skolskadade. För att klara detta krävs en stark lokal elevhälsa som tillåts arbeta nära barnen. Ledare för olika BUP-enheter slog larm i en debattartikel i SvD 22/3, där de efterlyser ett samlat grepp från hela samhället. BUP har inte resurser för den tsunami av psykisk ohälsa som sköljer över landet. Många föräldrar har erfarenhet av att hamna i limbo mellan BUP och skola i flera år av väntan på utredning, detta är oacceptabelt och nya arbetssätt måste upprättas för att snabbt utreda de barn där man misstänker funktionsvarianter.

Utöver de förändringar som skyndsamt måste införas för att stoppa utslagningen av våra barn från skolan så finns även en förlorad generation som behöver hjälp tillbaka till samhället. Vi efterlyser en plan för hur detta stöd ska se ut.

Vi kan inte spara oss ur denna kris utan det krävs en riktad satsning på skolan för att vända denna olyckliga utveckling. Vi kommer med intresse följa utbildningsnämndens arbete och vi ställer gärna upp som diskussionspartner för att ge våra perspektiv på situationen.

Camilla Nilsberth

Attention Östergötlands arbetsgrupp för ELOF (elever med lång ofrivillig skolfrånvaro)