Dessa är ett av våra starkaste verktyg för förändring i våra tuffa arbetsförhållanden. På en del arbetsplatser lyder en tystnadskultur, som lever vidare år efter år, utan att någon orkar eller vågar kliva fram och stå för att man vill ha en förändring som gör att arbetsmiljö och stressmoment blir mer drägliga att ha att göra med.
Man fortsätter streta på, för det är väl ingen idé att "det jag tycker" kommer fram. Det blir ju ändå ingen förändring. Åter andra runt om på arbetsplatserna tar sig inte den tiden att skriva anmälningarna, ta den diskussionen med chefen. Man skriver inte upp övertid, eller mertid. Man ingår hellre i den stora tysta massan. För att man inte orkar. Eller vågar. Eller vill?
Sedan finns det en liten skara som hörs och låter mest. De som skriker efter förändring. Förbättring. Bättre arbetstider. Mer insyn. Fler arbetskamrater. Eller det är i alla fall vad de får höra.
Enligt arbetsgivare låter de inte sina arbetskamrater komma till tals. Men hur är det egentligen? Talar dessa för en större skara, eller har arbetsgivaren rätt? Förra året - pandemiåret 2020 - skrevs endast nio stycken arbetsskadeanmälningar totalt i vårt upptagningsområde! nio stycken.
Hur kan det vara möjligt? Både facket och vi står perplexa. Borde inte den siffran istället stiga i takt med ännu tuffare arbetsförhållanden på grund av pandemins verkningar, med många insjuknade arbetskamrater och avdelningar med många covidsjuka vårdtagare?
Vi i Undersköterskeuppropet Norrköping gjorde för en tid sedan en högst ovetenskaplig, liten digital enkät på Facebook, för att försöka att kartlägga oviljan att skriva arbetsskadeanmälningar och tillbud Majoriteten, 98 procent, uttrycker besvikelse över att inget ändå händer. Och att det är för krångligt och tidskrävande att göra det. Och att ovilliga chefer på enheterna inte tar sig tid att medverka. Ingen, eller få, uttryckte att de inte vågade, eller att de inte ville eller orkade ta sig tid.
Med andra ord handlar det i mångt och mycket om ledarskap. Hur enhetschefer runt om i kommunen hanterar frågan – och sin personal! Men också om att vi inte får ge upp. Inte sluta påpeka bristerna i arbetsmiljön. Inte sluta tala med sina skyddsombud. Och börja dokumentera det som är fel. För om vi inte skriver arbetsskadeanmälningar, skriver tillbud, så syns det inte. Och det som inte syns, finns inte.