Minns ni Bråvallafestivalen? För många en härlig upplevelse, för vissa rentav nästan för bra. Medelklassens barn lämnade nerspydda tält med allt sönderslagna flaskor till matrester och avföring efter sig. Någon annan fick städa upp och ofta nog var det nyinvandrade som fick sopa upp efter den nedskräpning vi andra helst inte ville se.
I ett sådant samhälle är det kanske inte så konstigt om vi inte nu heller vill se vad som faktiskt inträffat de senaste månaderna. Efter över 5.000 döda i covid-19 (långt fler än i våra nordiska grannländer) är de personliga tragedierna många. Men debatten tycks numera snarare handla om hur taskiga samma grannländer är när de förvägrar oss den mänskliga rättigheten att resa vart vi vill på semestern.
I de breda lagren är det också, trots allt, relativt få som drabbats allvarligt av corona, åtminstone utanför riskgrupperna. Fast då talar vi om infödda. Tittar man däremot på invandrare över 40 från Irak, Somalia och Syrien ligger överdödligheten på 220 procent. Detta enligt en färsk forskningsstudie, presenterad på dn.se.
Hade dödligheten bland svenskar i gemen varit lika stor, hade vi inte haft 5.000 döda – utan 50.000.
Den katastrofala utvecklingen kan utan större svårighet förklaras utifrån rent socioekonomiska faktorer. Invandrarna bor tätt i de på sin tid hyllade men numera av Medelsvensson på goda grunder ratade miljonprogrammen. Slitna och framför allt trångbodda miljöer, inte sällan präglade av både ekonomisk och hälsomässig fattigdom.
Låt oss tala klarspråk. Vad vi har att göra med är framväxten av en reell underklass, för att inte säga ett proletariat. Samtidigt handlar det om människor som ofta får sköta den enklare markservicen. Köra ut mat till de som distanserar sig hemma under coronatiderna, som sköter städjobb det inte går att utföra bakom en skärm hemma eller arbetar inom hemtjänst och äldrevård.
Ja, just det – och då är det ju inte så konstigt att smitta spridits inom äldreomsorgen. I synnerhet inte som dessa välfärdens moderna tjänstehjon ofta förvägrats även basal skyddsutrustning.
Fast det vill väl ingen tala högt om? Inte inom högern, som ogärna refererar till samhällsproblem i klasstermer. Inte inom vänstern, som ogärna refererar till specifikt invandrarrelaterade problem.
En nationell skandal är det i vilket fall som helst.