Under A W Edelsvärds ledning för Statens Järnvägars arkitektkontor uppfördes inte mindre än 5 725 byggnader vid de byggda huvudlinjer som staten ansvarade för, därav 297 stationshus.
A W Edelsvärd lade stor vikt vid stationshusets stil och funktion, alltifrån de stora centralstationerna i Stockholm, Göteborg och Malmö, till linjestationernas små stationshus, som ofta utfördes efter standardmodeller.Stationshuset i Norrköping uppfördes i herrgårdsstil och NT rapporterade från bygget att det "bliver sädeles prydligt".Järnvägsparken
I den stadsplan som föregick byggnationen slogs det även fast att en park skulle anläggas framför stationen, som ett vackert blickfång för de genomresande.Parken skulle samtidigt fungera som en brandmur. Stationsområdet var en eldfarlig plats, med tåg som spydde ut gnistor och rök och det behövdes ett skydd för närliggande trähus. Det skyddet fick bli den senare vackra järnvägsparken, med dåvarande benämningen, Stadsträdgården.I april 1866 var det stor uppståndelse. Stambanan Mjölby-Linköping-Norrköping-Katrineholm var ett faktum.Den 24 april anlände loket "Oden", prytt med flaggor och vimplar och medförande en mängd slipersvagnar. Loket möttes av en hurrande folkförsamling och dess intryck på de församlade och dess avfärd skildrades av NT:"I början sakta, men sedan med en fart, som gav de åskådande, av vilka många aldrig sett ett lokomotiv, begreppet av hastigheten hos ett sådant".Några månader senare var det stor fest vid invigningen av både stambanan och det nya stationshuset. Omkring 350 personer hade samlats i stationen, med väntsalar i särskilda klasser, och ute på perrongerna. Framför de 13 passagerarvagnarna, för övrigt prydda med vapensköldar, stod det nyputsade loket Norrköping. Dagen till ära prytt med det svenska riksvapnet.Nytt folknöje
Klockan 10.17 rullade tåget i väg, helt enligt tidtabellen, mot det fjärran Katrineholm. Invigningståget återvände sedan mot Norrköping, där festligheterna fortsatte med bankett i Stadshuset. Där stod stadsfullmäktiges ordförande, J G Swartz, bror till John Swartz, för skålarna.När stambanan väl var invigd för allmän trafik, hade staden fått ett nytt folknöje. Under de första åren ringlade sig alltid en lång kö till stationshusets biljettluckor för söndagarnas morgontåg. Passagerarna från staden steg sedan av vid Åby, Graversfors eller Simonstorp för att tillbringa sköna utflyktsdagar. Knappast någon ska ha fortsatt till Katrineholm.Men Norrköping var nu en stad med självaktning. Staden hade järnväg och var en del av det moderna Sverige.