Mötesplatsen faller sig naturligt. Från den slitna konstgräsplätten på Hospitalsgatan ser Ken Sema föräldrarnas lägenhet och där, på planen, har han lirat otaliga timmar med polarna.
– Men då var det grus, säger Ken samtidigt som han poserar ledigt vid en av stolparna.
Efteråt sätter vi oss ned för att bena ut ett fantastiskt 2017.
Cupvinnare.
Europa League-slutspel.
A-landslagsspelare.
I allra högsta grad med i VM-diskussionen.
Det är inga problem att hålla intervjun levande. Ken Sema berättar inlevelsefullt om Östersunds erövring av Sverige och Europaplundringen som satt klubben på fotbollskartan.
– Häftigt. Sanslöst egentligen. Allting har gått min väg. För laget och jaget, säger Ken och tar en klunk ur tekoppen.
För att få en klarare bild och en påminnelse vilken unik utveckling vi pratar om skruvar vi tillbaka klockan. Till en tid när fotbollslivet inte var samma sköna smekning.
Janne Andersson ansåg inte att det fanns tillräckligt med kvalité i den vänsterfotade mittfältaren och dörren till IFK Norrköping var inte längre öppen.
– Vad händer? 19 år och inget kontrakt. Jag ska till Arbetsförmedlingen och söka jobb. Det kändes...konstigt. Då kunde jag känna en stress.
Ett telefonsamtal ändrade allt. Allt.
Tor-Arne Fredheim ville ha med Sema till västkusten och la fram ett treårskontrakt med Ljungskile som arbetsgivare.
– Jag tog första bästa tåg mot Uddevalla. Jag hade ingen aning om var jag var på väg, det enda jag visste var att det var en klubb i superettan. Och att de spelar otroligt tråkigt, skrattar Ken. Men det var en chans för mig. Det värsta som kan hända är att jag kommer hem till Sylvia igen.
Det var en törn att det inte blev något med IFK men det tände också något. En hunger. Ett driv att jobba ännu hårdare. Lyfta mer skrot.
Med regelbunden speltid växte Ken, byggde upp ett större självförtroende – och en imponerande muskelmassa.
– När jag kom hem undrade alla vad jag hade ätit? ”Shit, vad stor du har blivit”. Det var kul att höra. Att genuint lägga ned all sin tid och få effekt – det är en fantastisk känsla. På fotbollsplanen eller i gymmet. I Ljungskile fick jag en skjuts på alla plan. Jag blev mer än Maics lillebror.
Den kaxiga uppstickaren Östersund som gjort en succévärvning i Modou Barrow såg samma potential i Ken Sema och den allsvenska nykomlingen var klockrent ute. Mittfältarens karriär och ÖFK:s stegring som klubb går egentligen hand i hand. En svårgreppad och fascinerande progression.
Ken Sema minns första samtalet från Graham Potter.
– Han visste precis vem jag var. Han sa saker som jag inte tänkt på själv. Tränare och agenter är någonstans säljare, de vet vad de ska säga, men efter att jag pratat med Graham kände jag att det var dit jag ville. Andra kanske vill ha något annat. Storstad, Stockholm och känna utelivet. Jag vill bara spela fotboll. Det är samma sak som med planen där ute – ge mig bara en boll, fortsätter Ken och nickar mot konstgräsytan.
Cupsegern (4–1) mot IFK Norrköping var vad som satte ÖFK-revolutionen i rullning. Ken Sema var konstgräsets kung, ägde sin kant och passade fram till tre mål. På läktaren gick det att läsa på ett tygstycke: ”Nu ångrar ni er va? #Team Sema”.
– När vi vann cupen var jag genuint stolt. Jag själv spelade bra och toppen av allt – det var mot Norrköping. Det kommer följa med mig. Det var cupsegern som öppnade för allt som kom sen.
Du är alltid bra mot IFK?
– IFK har någonstans varit laget man ska spela i och när man inte fick chansen – det är klart du vill visa vad de gått miste om. Men det är inget agg. Det är inga hard feelings. Jag går in med samma fokus till varje match, men sen är det något speciellt. Det är ett derby för mig. Det är min match. Familjen är här och de vill att vi ska vinna. Jag kan Norrköping. De vet vem jag är. I år har det varit extremt. De som var skeptiska till mig har fått äta upp sina ord. För mig spelar det ingen roll vad folk tycker och tänker om mig – det viktigaste är att jag vet. Vad jag gått igenom.
Minns du hur du kände när det inte blev en fortsättning i IFK?
– Jag kommer i håg rätt väl. Det kommer jag alltid komma ihåg. När jag var i Norrköping, ända från början, hade jag ett mål att komma upp i A-laget. Det var tidig elitsatsning, akademi. Det gick bra, jag var lovande. Sen kom det en tid när jag var 17. Det kändes som det stannade av. Allt flöt inte på. Det finns så många bra spelare, men allting handlar inte om fotboll. Det är huvudet. Det har inte gått spikrak för mig och det har varit bra. Jag har alltid fått jobba för det, när man får sin belöning känner man att det är värt det. Motgångarna var bra.
Vad har Janne Andersson sagt, det var han som var manager i IFK när du inte fick plats?
– När jag var 19, det är länge sedan nu, så var det han som inte ville ha mig. Nu är jag landslagsman. Det är fint för det betyder att det går att ta olika vägar. Bara för att du får ett nej betyder det inte att det alltid är så. Det är stort av honom och av mig. Jag har alltid trott på mig själv och han har sett min utveckling. Då var jag liten och valpig. Jag kanske inte var mogen just då. Vi har aldrig haft ett problem, men jag blev sur för att jag inte var där. Det är rätt normalt. Det hade varit konstigt att inte bli sur om man inte kommer med.
Hur kan Östersund, till skillnad från till exempel IFK, få behålla laget?
– Någonstans har vi en prislapp. Vi spelare kan inte påverka. Samtidigt är det mycket skriverier, men det är ingen rök utan eld. Det finns intressen.
Ingen risk att det skapar ett missnöje hos spelarna?
– Det tror jag, men det har gått så bra för Östersund. Du tänker inte på det. Hade det varit tvärtom – du har en massa bud, laget fungerar inte och du vill vidare – då är det något annat. Då kan det skapa ett missnöje. Skulle det komma något som är extremt bra för alla parter så får vi ta det då.
Vad skulle kunna toppa det här året?
– I allsvenskan kom vi femma, det är dåligt. Vi ska komma topp tre och vara med och slåss i Europa. Antingen får vi vinna cupen igen eller ta hem Europa League. Att vara med i ett VM slår allt. Det slår allt.
Hur stora är chanserna att du kommer med?
– Nu har jag ju varit med på två samlingar. Först skrevs det att det var som ersättare för Durmaz (Jimmy). Sen mot Italien var vi båda med. I mitt huvud är jag med för att stanna. Jag är inte med för att delta. Jag vill göra skillnad. Nu är vi i ett VM. Nu vill jag med, jag vill spela. Det kommer jag kriga för. Att vara med i ett VM – det slår allt.
Moroten att komma med – gör det att du kommer slita ännu mer, jobba ännu hårdare för att komma med?
– Så är det. Du kan inte bli bekväm. Allt handlar om hur mycket du vill det.
Hur mycket vill du?
– Otroligt mycket.
Kan du stanna upp och njuta?
– Ibland försöker jag men jag tycker inte att jag är särskilt bra. Det kanske låter konstigt, du spelar fotboll i Sverige. Det är inte det jag har som mål. Jag har drömmar. Alla som spelar vill tjäna pengar och komma ut. Jag med. Jag är på god väg.