Det börjar bli en vana för Louise Etzner Jakobsson att ta brons i stora mästerskap. I fjol hände det två gånger på Paralympics i Rio.

Ständiga trean, det är jag, säger hon med ett skratt, och tillägger:
Men det ska vi ändra på!

I paradressyrens mästerskap delas medaljer ut både efter det inledande individuella programmet och i den avslutande küren till musik. I Rio blev Louise Etzner Jakobsson trea i båda grenarna.

Ser fram emot kür

Hon tycker själv att chansen till EM-medalj på hemmaplan är minst lika god i onsdagens kür som den var på måndagen.

Jag har ett bra program med hög svårighetsgrad, och fick väldigt bra betalt av domarna när jag vann NM, säger Etzner Jakobsson.

Men frågan blir vad EM-domarna tycker. Första dagen var bedömningen ganska sträng. Louise Etzner Jakobsson blev inte nöjd med sina poäng.

Men det känns jättebra att ha ett brons. Det är godkänt, säger hon.

Att gotländskan var första svensk som tävlade i EM har hon valt att inte tänka på.

Jag försöker hålla allt sånt borta. Jag sätter mig i en bubbla. Det är bara hästen, jag och min dotter Lisa som ger mig instruktioner via en sändare, säger Etzner Jakobsson.

Spräckte skallen

För sex år sedan ledde hon en häst som blev skrämd och trampade Etzner Jakobsson så illa att hon föll olyckligt på ett betonggolv.

Jag spräckte skallen och fick hjärnblödning på några ställen, säger hon.

Vägen tillbaka var tuff de första åren. Hon fick bestående problem med balans och koordination, särskilt på vänster sida av kroppen.

Och orken framför allt, tillägger Louise Etzner Jakobsson.

Hennes koncentration räcker inte heller så länge. Att prata med alla efter bronsritten är för henne jobbigare än själva ridprogrammet.

Men i ett längre perspektiv är Louise Etzner Jakobsson glad att hon fortfarande rider. Efter olyckan fick hon inte sitta upp på sex månader.

Jag var livrädd för att jag aldrig skulle klara att rida igen, säger hon.

Svårt att trava

Men väl i sadeln, först med anhöriga som ledde hästen, kändes det snabbt bra. Däremot gick inte alla delar så lätt.

Jag har jobbat stenhårt för att kunna trava. Hjärnan ville inte ställa upp på det, säger Louise Etzner Jakobsson.

Hästen Zernard har hon känt sedan före olyckan. Han får gott betyg för sin bronsinsats.

Jag är väldigt nöjd med hästen. Men jag kan rida bättre, tycker Sveriges första medaljör i hemma-EM.
Jag var livrädd för att jag aldrig skulle klara att rida igen.

Louise Etzner Jakobsson om sina tankar efter hästolyckan.