En grupp svanar har krupit upp på ett par hällar som sticker upp ur vattenytan. De biter sig själva i fjäderdräkten och tar ett par kliv på de hala stenarna som tar emot det stilla vågskvalpet. Ute på fjärden går Vaxholmsbåten. En vit dubbeldäckare med svart skorsten på väg in mot staden som skär genom den lugna ytan.
Vattnet kluckar under bryggan, som tar vid där den gröna slänten slutar. Högst däruppe ligger ett hus. Stort och pampigt, klassiskt och elegant.
Börje Salming.
På tomten intill bor Ingemar Stenmark.
- Jag ser Ingemar nästan varje dag, säger Börje Salming och går längs gången vid sidan om slänten.
I dag syns Ingemar inte till på andra sidan planket.
- Han är nere på Cypern och spelar in Mästarnas Mästare, säger Börje och kisar mot granntomten.
Han tackade nej till SVT.
- Det är mycket nu. Jag har ju kommit ut med min grillbok och snart kommer jag ut med en ny kokbok. Vi ska upp till Björkliden nu på söndag och ta bilder, det ska bli en bok om naturens skafferi. Allting ska komma från naturen; älg, ren, fisk och bär.
Trivs att bo vid vattnet
Vid sidan av det finns varumärket Salming. Det som började med underkläder 1992 har blivit allt större. Numera omfattar Salming allt från hockeyutrustning till golfkläder, innebandyklubbor, väskor och träningsoveraller. I höst kommer en parfym.
- Sedan har jag ju det här, säger han och pekar på den halvfärdiga altanen nere vid bryggan.
Det nya virket ska snart på plats omkring den vedeldade bastun.
- Jag vill sitta här mer. Bara ta det lugnt och njuta av vattnet. När man bor så här glömmer man bort att man har vattnet så nära, ibland måste man stanna upp och titta ut. Särskilt på morgnarna, när solen går upp. Det är fantastiskt vackert.
Den raspiga rösten är varmare än jag tänkt mig. Vänligare. Börje har slängt upp fötterna på pollaren och lutar sig avspänt bakåt i den gamla sommarstolen. De samiska armbanden sticker fram under tröjan på höger handled.
- Jag är same, det är mina rötter. Vår by ligger ovanför Torne Träsk och där får man inte bygga någonting. Det är bara byar som finns där, vår ligger högst upp och ovanför den kommer Treriksröset, Norge och Finland. Det är som ett ingenmansland där alla förfäder har gått. Det känns så verkligt på något sätt, här nere är allting så overkligt.
- Jag vet inte, det är väl olika hur man tänker... Men jag tittade på Hollywoodfruar på tv igår, i två minuter. Hon skulle flytta in i ett nytt hus och det viktigaste för henne var, det spelade ingen roll hur köket och allting var, hennes stora garderob. Så hon kunde köpa mycket saker, en massa skor och kläder.
Salming suckar.
- Herrejösses, tänkte jag. Vad långt ifrån mig. Det var det enda hon hade; shopping och en stor garderob. Då himlar man med ögonen.
Det är inte du?
- Nej, det är inte jag. Så som det är där uppe, det är så man ska leva egentligen. Sedan lever ju jag som en annan person här, men det är skönt att komma tillbaka till verkligheten i bland. Vi har ingen el och hämtar världens bästa vatten ur en kall källa.
Men du bor här, i ett stort hus i Vaxholm.
- Jag har tjänat bra med pengar och lever bra. Man vet att man kan handla det mesta. Men om man tänker efter, vad är det för något? En massa grejer bara. Det är där man kommer ifrån som betyder något, ens förfäder och hur de har levt. Det är det jag är stolt över och lite så jag vill leva.
En av de första européerna i NHL
Den enkla livsstilen och det samiska syns i det mesta. Det syntes på isen. Det märktes vid sidan av densamma.
Börje Salming var en av de första européerna i världens bästa liga, NHL, när han kom till Toronto Maple Leafs 1973 tillsammans med lagkompisen i Brynäs, Inge Hammarström.
- Det var tryggt att vi var två, i och med att ingen hade varit över förut. Egentligen tänkte vi inte så mycket mer än att vi skulle träna så jävla hårt över sommaren och komma förberedda när vi skulle börja åka skridskor, vi var tvungna till det om vi skulle ta en plats.
Han blev snart en favorit hos de kanadensiska fansen. Det visade sig inte minst tre år senare, 1976, när Sveriges lineup i Canada Cup presenterades inför en stående(!) hemmapublik.
- Det är många som kommit fram efteråt och sagt att de grät när de såg det. Man förstår att det tagit intryck hos många och det är jättekul. Just då var det mest pinsamt, men så här efteråt är det fantastiskt och ett minne jag har kvar.
Gesten från publiken i Maple Leaf Garden var ett sätt att visa respekt för den hårt jobbande backen.
Kämpen.
Lagspelaren.
- De älskar sånt där borta, spelare som ger 100 procent för klubben. Ger du järnet älskar de dig.
Börje gjorde det. 17 år av lojalt jobb i den blåvita tröjan säger det mesta. Spelstilen var ett bevis tydligt nog.
- Den var helt galen, jag var rå och respektlös mot mig själv och kunde täcka skott med vad som helst. När det var match spelade det ingen roll. Fick jag fram huvudet när det var nära att bli mål så tog jag pucken med huvudet. Någon frågade mig en gång, när vi ledde med 8-0, och jag gick ner och täckte skott. "Varför gjorde du så?". Vinnarkänslan sitter i ryggmärgen.
Den har gett honom många smällar genom åren.
- Man kan fråga sig varför jag gled ner och täckte skott så mycket, men många gånger var det bättre än att försöka täcka med skridskorna. Att få en puck på knylan gjorde fruktansvärt ont. Och på benen, fan vad ont det gjorde. Det slog rakt igenom hela skallen.
Du tänkte aldrig till?
- Nja. När jag fick en skridsko i ansiktet och fick sy 300 stygn undrade väl folk om det snart skulle sluta. Men jag klarade ju ögat, man måste se det positiva.
En legendar och en lagspelare
Han är stor. Som enda svensk invald i hockeyns Hall of Fame och uttagen i tidernas All Star-lag är han en idrottslegendar på allra högsta nivå.
- Ibland är det svårt att förstå hur stor jag varit. Man måste tänka till för att verkligen förstå. Det är inte så noga för mig, det är inte så viktigt om jag gjort något bra. Jag är den människan, en lagspelare som tyckte att det var skitkul när vi vann.
Han är en legendar.
- Absolut, och jag förstår det, men det är samma sak som om du frågar Ingemar. Vi är stolta över vad vi gjort, men sedan räcker det.
Han är ödmjuk.
- Jag aldrig farit ut för mycket, jag är den jag är. Jag kan vara stolt över att jag var bra på att spela hockey, men jag är inte bättre än någon annan. Hockeyn är en sak, men annars är jag som vilken annan människa som helst. Jag är den där samegubben, tror jag. Det känns bra. Skönt. Jag behöver inte vara någon annan, det är viktigt för mig.