"Jonte" kan bli kvar i Detroit

Framtiden för Jonathan Ericsson – den kan lika gärna finnas i Detroit även efter karriären. – Vi har vant oss vid livsstilen, säger NHL-proffset från Norrköping.

Foto: Niclas Sandberg

Ishockey, Norrköping2015-08-02 20:56

Det är precis som alltid den här sommaren, småkyligt och även om det inte regnar för stunden hänger det liksom i luften. Jonathan Ericsson har precis klarat av ett pass med fystränaren Martin Janzon när han kommer till Knäppingsborg för en lättare lunch.

Kroppen under den mörka kepsen är i bättre skick än på länge när han första gången på flera år kan köra på ordentligt under uppehållet hemma i Sverige.

– De sista åren har jag alltid varit skadad, säger ”Jonte” och hugger in på sin kyckling- och baconsallad.

Vårens brutna stortå (som gjorde att han tackade nej till VM) är läkt, dock finns problemen med höften kvar. Men det är mer under kontroll nu. En skada han dragits med länge och måste hantera hela tiden.

– Det är som artros, höftkulan som ska vara rund och fin är ojämn. Förra säsongen kunde jag ha svårt att gå efter matcher till och med. Men nu har vi med hjälp av bland andra vår fystränare hittat en rehab som funkar. Jag kan fortfarande ha sämre dagar men det är på en jämnare nivå. En operation tar fyra månader att komma tillbaka från så jag vill helst slippa det, säger Jonathan.

Han har varit hemma i Sverige sedan före midsommar och blir kvar drygt tre veckor till. Säsongen i NHL tog slut tidigare än han och laget hade hoppats på men om det fanns något positivt med det så var det i alla fall att han och familjen, med frun Evelina och dottern Liv, snart två år, hann reda upp flytten i Detroit. Inom samma område men till ett annat hus på samma gata.

– Vi trivs bättre och bättre där borta. I framtiden kanske vi blir kvar där, vi har pratat om det och börjat en process med att skaffa amerikanskt medborgarskap för att kunna stanna kvar om vi vill. Det ska ta tio månader, vi började förra året men det är mycket papper som ska fyllas i, berättar ”Jonte” om möjligheten att ha dubbla medborgarskap.

Varför har ni börjat fundera på det?

– Vi har vant oss vid livsstilen. Det är bra tillgång till allt och det är bra skolor, vilket är viktigt eftersom Liv kommer hinna börja skolan innan mitt kontrakt är klart. Evelina trivs också bättre nu. Hon har fått offra mycket tid, jag tror inte att jag förstod förut vilka uppoffringar hon fått göra. Jag har blivit klokare med åren och är väldigt glad att jag har henne.

Innan framtiden är här finns det dock en nutid. Inför den gångna säsongen skrev ”Jonte” på ett nytt kontrakt över sex år. Nu återstår alltså fem. Varav han vet att han inte kan bli bortbytt till någon annan klubb de närmaste två säsongerna.

De sista tre går det under vissa förutsättningar.

Du gör din nionde säsong nu, trodde du att det skulle bli så när du drog över till USA?

– Jag vet inte vad jag tänkte, men om någon sagt då att jag skulle spela i ligan så länge hade jag varit nöjd med det. När jag åkte över hoppades jag nog mest få spela någonting i NHL i alla fall. Jag skulle gärna vilja vinna Stanley Cup en gång till, jag känner mig inte helt delaktig i den förra jag var med och vann, säger ”Jonte” om när Detroit tog hem den åtråvärda bucklan 2008 med Jonathan Ericsson i truppen men på läktaren.

Säsongen som gick åkte laget ut direkt i första slutspelsomgången mot Tampa Bay Lightning (3–4 i matcher) som senare gick till final mot slutliga mästarna i Chicago.

En tung förlust.

– Det kändes bra när säsongen drog igång och vi började väldigt starkt. I slutspelet kände jag att vi hade bra chans. Sett över sju matcher var vi bättre än dem (Tampa Bay) så därför var det väldigt jobbigt att vi åkte ut. Tittade man på matcherna var det vi som hade spelet. Jag är lite besviken fortfarande faktiskt.

Själv spelade du samtliga matcher?

– Det är det jag ser tillbaka på mest. Jag började med skador och var orolig för om kroppen skulle fungera. Men det har gått bra, sedan tror jag aldrig man blir nöjd. Men jag spelar mot motståndarnas bästa kedjor och ska stänga ner dem. Det är en rolig utmaning och jag tycker jag utvecklas fortfarande. Erfarenhet har stor betydelse.

När han kommer tillbaka efter sommaren är det ett delvis nytt Detroit han kommer till. På coachsidan är legendariske Mike Babcock borta (Toronto) och Jeff Blashill tar över. Han kommer från farmarlaget Grand Rapids.

– Han var assisterande hos oss för tre år sedan. Han är omtyckt av de unga spelarna, vi får se hur han ser på mig. Babcock och jag har inte alltid varit sams, men det är han som bestämmer och ibland har man lyssnat och sedan låtit det gå ut genom andra örat. Han är hård mot just yngre spelare vilket ibland sänker självförtroendet lite, säger ”Jonte”.

– Men han ringde mig faktiskt när det blev klart med Toronto och tackade mig för de här åren. Det var ett bra samtal. ”Tyck inte synd om dig själv när vi vinner nästa år”, sa jag till honom, haha. Han sa att han hoppades vi vinner.

Är det fortfarande värt allt slit med tanke på skador, höften exempelvis?

– Ibland vet jag inte. Jag vill fortfarande kunna vara aktiv när karriären är slut. Vara med mina barn om vi har fler än Liv då. Det är en kort tid vi jobbar och man tjänar bra så man kan unna sig, men jag tänker mer och mer på det där. Vi hade en spelare, Eric Cole, som fick en hjärnskakning för mycket. Han förbjöds att spela vidare och var 36 år. Han försökte med allt för att ändå komma tillbaka, det hade nog inte jag gjort.

Räknar du med de här fem åren på kontraktet och sedan är karriären slut?

– Det är tanken nu. Som det kändes inför förra säsongen med höften trodde jag inte ens jag skulle klara det.

Efter det då?

– Jag vet inte, men jag känner att jag skulle tycka det var roligt att bli någon tränare. Men jag vet samtidigt inte om jag skulle vilja vara borta så mycket från familjen när jag väl lägger av. Men något vill jag hålla på med.

Det låter inte som att du kommer avsluta karriären i Vita Hästen?

– Jag skulle både vilja och inte. Jag vet inte hur mycket kropp jag har kvar när jag är klar med kontraktet jag har nu. Vi får se, men det är inte bara att komma hem och dominera där bara för att man har spelat i NHL. Så stor skillnad är det inte att man kommer hem och rundar alla och gör 40 mål, svarar Jonathan Ericsson och reser sig från bordet för en stunds fotografering vid Strömmen.

Norrköpings enda NHL-stjärna lever fortfarande i nuet och ser fram emot sin nionde säsong i världens bästa liga.

Så jobbar vi med nyheter  Läs mer här!