Han beskriver tiden efter ishockeykarriären på ett samlat och sakligt sätt.

– Att sluta spela ishockey var det enklaste beslut jag tagit, samtidigt har det varit det svåraste, säger Rasmus när han ska försöka sammanfatta de två sista årens skademörker.

Han kommer aldrig bli tillräckligt frisk för spel igen.

I veckan kom beslutet på Rasmus Fyrpihls klagomål mot klubbläkaren.

Läkaren kritiseras för ha "genomfört en bristfällig vård och behandling av patienten samt brustit i sin journalföring".

En formell seger.

– Jag vill helst av allt lägga det här bakom mig, foten kommer aldrig bli bra vad man än gör. Jag tror inte han gjorde det med flit, men samtidigt var det oerhört slarvigt från start till slut. Det gör mig bara arg. Hockeyn var mitt liv tills dess jag la av, men jag hade inget val, säger Rasmus om efterspelet på en lång skadeprocess.

Det var november 2015, Fyrpihl fick en lagkompis skridsko över insidan på foten. Klubbens läkare undersökte, sydde ihop skadan. Spelaren fick inget träningsförbud, det "kunde ske utifrån smärta", enligt protokollet från Inspektion för vård och omsorg, IVO.

Olyckan skedde under en period med många skador för Vita Hästen. Sex spelare var långtidsskadade, förutom Rasmus.

Han gjorde ett försök till matchspel trots att han knappt kunde gå.

Direkt efter skadetillfället svullnade foten upp, en svullnad som satt kvar till december då han tvingades till operation. Då först blev det ultraljudsundesökning och senare magnetkameraundersökning.

Där upptäcktes att senorna var av. De hade ruttnat i benet under veckorna efter att han blivit sydd.

– Jag kände direkt att någonting var fel. Samtidigt hade till slut tre läkare undersökt mig före operationen. Det var som ett stort vakuum för mig och jag kunde inte komma iväg på någon magnetkameraundersökning. Det var svårt och jag ville inte vara gnällig. Jag var ju "frisk", berättar Rasmus som hade sådan smärta att han knappt kunde gå.

Efter operationen som blottade skadan uppstod en ny infektion som i sin tur krävde en ny operation två veckor senare.

Det blev en lång läkningsprocess.

Helt återställd kommer han aldrig bli.

Rasmus gjorde flera försök att komma tillbaka till sin sport, men gav till slut upp tankarna på en comeback.

Det sista försöket gjordes i somras.

– Det gjorde ont. Jag kan inte hoppa eller springa utanför isen. Att spela ishockey på elitnivå då är svårt. Mycket av det som man måste kunna göra gick inte alls. Trycka ifrån med full kraft, inte bromsa, inte översteg. Jag kanske hade kunnat bli bättre, men inte fullt ut. Ett skott på foten. Vad händer då, frågar sig Fyrpihl retoriskt.

Nu kompletterar han ämnen på Komvux för att kunna söka till universitetet i framtiden.

Två matcher på lägre nivå med kompisar är allt den tidigare allsvenska hockeyspelaren orkat med att se i SHL-staden Örebro efter att karriären tog slut.

Han saknar adrenalinpåslaget.

Att göra en bra match.

Det sociala – att tillhöra en grupp och alla möten med nya människor.

– Helger är det inte så farligt, då är man med de kompisar man haft utanför ishockeyn. Det är det sociala i vardagen med att vara i ett lag. Det är ett annat liv man har nu, omställningen har varit tuff. Man får försöka hitta ett nytt centrum i sitt liv men samtidigt är det svårt. Det finns överallt, på sociala medier påminns man hela tiden.

– Jag hade gjort allt för att spela ishockey. Men jag hann aldrig uppleva min karriär innan den tog slut.

Sporten har sökt läkaren som avböjt att göra någon kommentar.